— Jag väntade dig inte förr än i qväll, sade hon och räckte mig sin panna, — du hade tagit din middag med dig. — Det är nu inte fråga om min middag; — men jag kände ett behof af att omfamna er båda och bereda er en öfverraskning. Under vägen har något fallit mig in. Luften är mild, vägen utefter fioden är nysandad, ekorrarne göra krumsprång, och papegojorna pladdra. Låt oss begagna den vackra eftermiddagen och göra en promenad. Årstiden är så långt framskriden, att vi inte ha många sådana aftnar qvar. Se så, kläd er och framåt marsch! Jag återfann mina tjugo år under denna lyckliga dag. Det är så skönt att genast utföra en god tanke. Vid hvarje steg var det vänliga tvister, om hvem som skulle bära barnet; då vi påträffade en insekt eller en blomma, en täflan om hvem som skulle taga dem. All mensklig lycka utgöres af dessa småsaker. För första gången såg jag min hustru verkligt lycklig, förtrolig, meddelsam, och hvad jag lyckönskade mig öfver att hafva fallit på denna tanke! Mot aftonen återvände vi hem med långsamma steg och denna välgörande trötthet, som mattar kroppen, men ger själen vingar. Pierrette sof i sin mors armar. Ja, en solstråle, en blombukett plockad vid vägen, en qvinna, som stöder sig mot er arm med en meddelsam ömhet, ett barn, som jollrar! Min Gud; ja, se der en sammanfattning af min lefnads lyckligaste dag. Ack, dessa lyckliga timmar skulle al drig mera återkomma.