Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1868, sida 3

Blandade ämnen. Djurlif i Peru. En engelsk tidskrift innehåller, jemte förtydligande träsnitt, följande intressanta beskrifning öfver några i Europa mindre kända djurarters lefnadssätt och det bruk man i deras hemland gör af dem. Vi förbigå den poetiska beskrifningen om de s. k. drivers (förares) omvexlande och nästan fabelaktiga äfventyr, som tyckas oss mera tillhöra diktens eller förtrollningarnes område, och anföra endast det mera faktiska eller djurbeskrifningen. En europeisk resande träffade för icke längesedan på sjelfva gatan i staden Arequipa en flock djur, hvilka han till en början ansåg för unga kameler. De präktiga djuren voro dock Llamas, som, änskönt de ofta kallas , Perus får, lika litet som kamelen kunna anses beslägtade med fåret. Med kamelen åter har det flera liknande egenskaper, den nemligen att inöfvas till lastdjur och att kunna undvara vatten längre tid. Ställning, gång och känslighet för god eller dålig behandling påminna likaledes hos Llaman ovilkorligt om dess mera storvuxne anförvandt i Österlandet. Djuret har, såsom fullväxt, en höjd af cirka 3 eng. fot, och dock bär det med lätthet bördor om 100, ja ända till 125 44. Det tillryggalägger på en dag 12 å 14 eng. mil, fordrar nästan ingen skötsel, föder sig af de örter, som finnas omkring de nattliga lägerplatserna i bergen, likasom det vid tillfälliga uppehåll under dagen håller till godo med hvad utmed bergsstigarne kan växa. Om natten förblifver det stilla, men en timma före uppbrott om morgnarne intager det på bergen sin föda, utan att erfordra något vidare på hela dagen, om, som ofta händer, trakter passeras, der all växtlighet upphört. Djurets hofvar äro svampaktiga, hvilket underlättar passagen öfver de högsta bergen med is och snö, och dess rika och långa ull skyddar det för kölden i bergens ofta ogästvänliga trakter. Llamans hals är lång. Djuret ser deraf ut att vara större än det i verkligheten är; honan är något mindre, med ännu finare ull än hannen, Färgen liknar i allmänhet kamelens, som unge ljust brun med der och hvar mörkare skuggning, Dock lära finnas i några trakter nästan hvita arter, i andra mörka, nästan svarta, och fläckiga, men dessa höra dock till sällsyntheterna. Vid 4 års ålder, då djuren anses fullt utbildade, skiljas hannarne från honorna; endast de förra inöfvas till lastdragare och de sednare sammanföras till hjordar om flera hundra samt vallas på bergen. En enda drivers kan sköta ända till 100 st., och djuren vänja sig snart vid och lyda förarens röst. Llaman tillhör bergen och kan dertöre icke användas eller vill trifvas i de lägre och hetare trakterna. Alpaccan är också en afart af Llaman och, likasom denna, ett af Perus hemdjur. Detta djur liknar mera fåret, men dess hals är ännu längre, dess ull ännu finare än Llamans och nyttjas till förfärdigande af infödingarnes ponckos, kappor och sängtäcken. Alpaccan sammanföres i ännu större hjordar och är föremål för den omsorgsfullaste vård. Vicunan är ett tredje slag, det täckaste djur man kan se. Halsen lång och smal, ullen krusig, lång och silkeslen, kroppen rödaktigt gul och bringan hvit. Dess hemland är Cordillernas bergplatå, der vegetationen med afseende på foderyäxter är ytterst knapp. Vicunan jagas i myckenhet af infödingarne, som dervid egagna ett eget instrument, Corral, eller fånga det med den mera vanliga lasson. Det mest märkvärdiga och sällsynta af Perus djurarter är HUanåcu, något större än Llaman, men påträffas endast sällan och i små grupper samt är af allt för vild natur att kunna tämjas, och derigenom undgår det vackra djuret att förvandlas till lastdjur 35 Föordom cälades eget nog, ar ur-inbyggarne i Peru Llaman nästan gudomlig dyrkan. De drogo dock: icke i betänkande att, i likhet med der nuvarande befolkningen, begagna den sig till nytta.