Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1868, sida 2

och ännu längre bort sjöar, som mäste kringgås. Vi färdades utför Maroni i en liten väl tacklad segelbåt, som tillhörde straffkolonien. En uppsyningsman åtföljde oss, — ty vi voro sex man, — och vi aflöste hvarandra hvarje halftimma vid årorna. Man räknar ett afstånd af tjugo mil från straffkolonien till byn Hattas. Vi gingo utför floden med en hastighet af sju mil i timman. Sedan vi anländt till byn, tog uppsyningsmannen — hvilken åtföljde oss endask pro forma — in på första krog och gaf oss fyra timmar, för att uträtta våra affärer. Dessa medgifvanden tillåtas endast välkända och redan bofasta straffångar, hvilka qvarhållas af iatresaen nog starka, att de förebygga hvarje frestelso till Hykt. — Jag hade snart förskaffat mig hvad jag behösde samt till billigt pris; inom två timmar återkom jag, belastad med säckar, likt en mulåsna, och fann vår uppsyningeman fördrifva tiden medelst en flaska maniocbränvin. Man klingade, kamraterna ankommo, den ene efter den andre, och man klingade åter med den sist anlände. Emedan jag ville återkomma hem med en familjefars värdighet, undvek jag att dricka för mycket och sade, att jag ämnade gå t ioeh köpa litet namnam åt min lilla icka. — Gå, mamma Surypere, sade uppsyningsmannen till mig och skrattade så att önsterrutorna skallrade. Jag har glömt nämna att man skämtris kallade mig mamma Surypåre, Manioc spelar en betydande roll hide matlagningen och sockerhagerierna vid