taste vagga och ställt den i en alkov, skyddad för solstrålarne. Dessa förberedelser, hvilka jag önskat mätte röra henne, bade lemnat henne likgiltig och stundom likasom förfärad. Hon foljde alla mina rörelser med sina klara ögon, men utan att uppmuntra mig med ett vänligt ord. Stundom rynkades hennes hvälfda panna, och om jag yttrade min oro öfver den tanke, som smärtade henne, kom hon till mig och sade med sin klangfulla röst: — Det är ingenting. Du är god, min Pierre, och jag älskar dig. Jag började åter bamra, såga och hyssa, tills mina armar nedföllo af trötthet. Då räckte hon mig ett litet glas maniokbränvin och omfamnade mig med ett uttryck, som tycktes innebära en bön om förlåtelse. Förlåta! Hvad? Hvarför? Ni vet att jag ej bad om hennes förtroenden. Det var icke nog att förbereda boet för den väntade och så mycket efterlängtade lille cheruben. Han måste äfven bli en fri medborgare. I Cayenne likasom annorstädes har det sina fördelar att vara välmående. Jag föll på den tanken att söka bli rik. Martine, åt hvilken jag anförtrodde mina spekulationsplaner, svarade mig med sitt eviga småleende: — Hvad tjenar det till? Jag anade något oläkligt sår på djupet af denna passiva och likväl så envisa natur. Led hon af det förflutna? Man kunde tro det. Framtiden låg tryggad framför oss. Jag hade min rikliga utkomst genom mitt arbete som murare.