moderliga ferlan, när de om aftonen inträdde med sönderrifna armbågar. Af denna uppfostran, blandad med aga och öfverdrifna smekningar, hade Martine bibehållit barnets skygghet, parad med en undergifven envishet, då hon en gång fått något i sitt hufvud. Hon athörde alla skäl man uppgaf, men med sin milda och lugna blick handlade hon likväl efter sin egen uppfattning. För öfrigt hade hon ett godt hjerta och mycket mod. Hon visade mig den varmaste tacksamhet för allt, hvad jag hade gjort för henne, hon delade våra arbeten och handterade hackan eller räfssan som en man. Men om aftonen, då jag nalkades det gemensamma bordet och jag började tala om en förbättring i vår ställning, skakade hon på hufvudet utan otålighet eller hänförelse och svarade beständigt: — Det är bra som det är. Vi lefde i det djupaste lugn. Sålunda var hon lycklig. Jag hade aldrig frågat henne om henhes tidigare ungdom och det felsteg, som hade fört henne till straffkolonien. Hela mitt lugn hvilade på denna okunnighet. För öfrigt öfverskredo hennes förtroenden aldrig födelsebyn. Jag visste att hon hade nödgats taga tjenst i Dijon, tillfölje af hennes familjs förökning. Men derefter erfor jag ej något. Hon talade aldrig om sin vistelse i staden, och jag är ej frågvis af naturen. Dessutom återhöll klokheten min tunga. Familjen är en välsignad sak, likväl fattades ännu den välsignelse, som kallas barn. i Men jag hoppades på denna lycka. Jag hade redan förfärdigat en den nät