aktig, utan att dess förändrande, i demokratisk riktning, skulle blifva en af den nya representationens första åtgärder. Så skulle man ofördröjligen nedsätta eller upphäfva den nu gällande census af 800 rdrs inkomst för valrätt till andra kammaren, och så skulle man också förändra den kommunala rösträtten, som utgjorde den yttersta grundvalen för den första kammaren. Försvararne af det nya förslaget voro ifriga att försäkra, det dessa farhågor saknade all giltighet. Särskilt förklarade H. Exc. justitizstatsministern, att i fråga om nedsättandet af en census för andra kammaren man skulle komma här, likasom i andra länder, att på denna mark kämpa ,tum för tum. Det är ej att undra öfver, att H. Exc., efter dessa föregående förklaringar, icke är villig att redan den första riksdagen förändra den kommunala rösträtten, för hvars stabilitet han på sätt och vis gifvit en moralisk garanti. Och att konungens öfrige rådgifvare i detta hänseende befinna sig på samma ståndpunkt som deras förste ämbetsbroder, ligger väl i sakens natur. Tydligt är också, att första kammaren under alla förhållanden icke varit benägen för den ifrågavarande reformen, hvilket visas deraf, att de, som möjligen önskade saken, icke vågade sträcka sina fordringar utöfver en återremiss, hvilken hade likaväl som ett afslag omintetgjort frågan för denna riksdag. Om riktigheten och klokheten af detta den första kammarens beslut äro meningarne, från den liberala sidan, icke delade. LIagutskottets förslag skulle hafva, antager man, afbrutit spetsen å den demokratiska agitationen, i det att de påtagliga missförhållandena i den närvarande valrätten blifvit undanröjda. Nu åter skall denna agitation få ökad fart, vinnande biträde från många personers sida, som eljest skulle hafva derifrån afhållit sig. — Sådan är också min uppfattning at saken. Å andra sidan anför man dock det gamla bekanta, konservativa argumentet: yprincipiis obita! — Man bör stämma i bäcken. Representationen måste i tid visa sig stark mot agitationerna, hvilka skola, trots alla medgifvanden, fortfara, intilldess det yttersta målet blifvit uppnådt, såvida ej de få röna sin vanmakt. Den nya ordningen måste konsolideras, innan man börjar rubba-dess grundvalar. Emellertid har Dagl. Alleh:a redan tagit munnen full och förklarat, att den närvarande ministeren ,,spelat ut sin roll och behöfver ersättas af andra personer. — IUIrilka dessa personer månde vara, har bladet dock ej närmare angifvit, men tydligt är, att de komme att sökas justi det läger, der det nya statsskicket är föremål för ständig ovilja, hvilken framförallt söker göra sig gällande mot dera starssiöcks innerligt hatade uppho.smau. Av Uvsse herrar nu skola göra sig till godo den demokratiska sidans förbittring öfver h. exc. justitisestatsministerns yttrande, är naturligt och tillhör fullkomligt kostymen. Den andra kammaren har lyckligt genomgått en af de tre stora ,staterna, eller postverkets utgiftsstat. En liflig debatt uppstod rörande öfverflyttande på riksgäldskontoret af postverkets assuransmedel, hvarigenom verket skulle förlorat en för dess förvaltning i gemen påräknad inkomst af 50, 000 rdr, hvilket statsutskottet förordat. När likväl utskottet på samma gång tillstyrkt, att behållningen af poströrelsen skulle ingå till statsverket för hvarje år, så syntes det vara ganska besynnerligt, att man på förhand tillegnade sig en del af de för rörelsens gång påräknade medel, hvadan finansministern, frih:e Ugglas, talade emot utskottets förslag. Då också en af utskottets egna ledamöter, hr Björck, icke höll på förslaget, fick postverket, hvad andra kammaren angick, behålla sina assuransmedel, utan votering. Emellertid beslöts en skrifvelse till K. M:t, med begäran om utredning af frågan om postoch telegrafverkens sammanslagning m. m., och så var detta ärende lyckligt undanröjdt. Under debatten inträffade en episod, som onödigtvis upprifvit ett gammalt sår. Hr v. Troil uppmanade kammaren att lyssna till finansministerns upplysningar i det föreliggande ämnet, och erinrade dervid — temligen omotiveradt — hurusom kammaren, vid ett föregående tillfälle, låtit sig bestämma af en enskild representants uppgift, hvilken befunnits vara oriktig. — Detta framkallade hr Adlersparre, som yttrade, att då med denna antydning måste menas honom, ansåg han sig pligtig förklara, att den uppgift han lemnat (i laboratoriefrågan) varit enlig med verkliga förhållandet, samt att hans ståndpunkt i äUAU OO