henne Pierrette-Cecile, ty Gud beredde mig den glädjen att skänka mig en dotter. Hvad skall jag vidare säga er? Då jag hörde den lilla späda varelsens första skri, kände jag mig frestad att gråta. Späd, nej. Hon var tvertom stor och välbildad, med de täckaste gropar öfverallt, der vi ha naglar. En riktig cherub! Den matta och bleka modern bespejade alla mina smekningar under skuggan af sina sänkta ögonlock. Ah, hvilken helig kärlek och erkänsla mot qvinnan uppfylla oss ej i dessa ögonblick! Hon var en af dessa kraftfulla naturer, som snart resa sig med nya krafter för att uppföda den nyfödda. Jag märkte ej hos henne denna djupa rörelse jag erfor, då jag endast vidrörde den lilla varelsen. Men hon ådagalade den ömmaste omsorg och ett beundransvärdt tålamod. Denna ihärdighet och detta allvar i utöfvandet af de moderliga förrättningarne ingåfvo mig en vördnadsfull beundran. Knappast en vecka efter förlossningen var hon åter uppe och i rörelse, likasom hade ingenting passerat. : Hon emottog besök af de fromma systrarne och af kapellanen; man talade frigt om det förestående dopet. Det var j mer än rätt och billigt att man gjorde nin dotter till en kristen. Men jag tänkte cnappt derpå under den glädje och stoltnet, som beherrskade mig. Jag skulle till och med utan betänkande hafva uppfört samma komedi, som ära grannar Galibasnegrerna, hvarje gång leras qvinnor föröka familjen. (Forts.)