XXIL Pierrette-Cecile. Glädjen beherrskade mig så uteslutande att jag glömde allt annat. Jag kände lust att dansa. Jag, far! Jag skulle således slutligen hafva, vidröra och ega en liten varelse, som tillhörde mig! — Mig ensam! Nej, oss båda. Nartine satt alltjemt likasom tillintetgjord och med slocknad blick. Jag knäböjde bredvid henne, fattade hennes händer och började gråta. Jag vet ej hvarför. Hon uppreste sig rysande. — Du skall ju älska vårt barn at hela din själ, och du skall försvara det mot alla? — Kan du fråga det, Martine? Hon betraktade mig med en besynnerlig blick. — Säg: Mot alla! — Se så, lugna dig; glädjen gör dig tokig. — Må göra! Men säg: Mot alla! Jag måste lyda, ooh med min blick riktad mot hennes, svarade jag beslutsamt: — Mot alla! — — Det är bra, sade hon, — nu känner jag mig stark. Låt oss nu äta frukost, min Pierre! Vi skola ställa till ett ståtligt dop åt den lilla. Nu har jag mod, var lugn! Och namnet? Cecile, om det är en flicka. Och Martin, om det är en gosse. Hon klappade i händerna likt en tolfårig skolgosse, som nyss fått sitt första premium och skall resa hem under serierna. 0, hvilken lycklig dag! Vi kallade