Omkring två mil från Saint-Laurent, och icke långt från oceanen, hade styrelsen låtit mig arrendera några tunnland leraktig jord, der jag med framgång odlade bomull. Ä Jag hade penningar och förblef ej längre likgiltig för dem. Vi hade mahognymöbler, ehuru mahognyn var groft tillyxad och opolerad. Ensam skulle jag aldrig hafva tänkt på en sådan lyx; jag hade at en sjöman tillbytt mig en spegel mot ett halft dussin flaskor maniokbränvin. Martine hade sett gladare ut denna dag. Var det en verkan af spegeln, — hvem vet? — En morgon vaknade hon med kinderna betäckta af en hög rodnad, och i det hon drog mig undan i ett hörn, omfamnade hon mig med en förvirring, som jag aldrig förr hade märkt hos henne. Jag anade någon vigtig nyhet. Hon dolde sitt hufvud vid mitt bröst; jag fattade det mellan mina båda händer, upplyftade det och kysste henne. Plötsligt blef hon likblek, och jag måste föra henne till en stol. — Pierre — — sade hon med ansträngning. Derefter tystnade kon, ty rösten svek henne. — Lugna dig, Martine; du kan ju sedermera säga mig hvad du har på bjertat. Hon uppreste sig, och två stora tårar, som jag ännu ser, framträngde undan hennes långa ögonhår. — Pierre, du är far! Och hon sjönk tillbaka på stolen, blek, — nästan liflös