Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1868, sida 1

Straxt 1 DOL)Aan kommo 1 gäng vid Barnums museum. Kölden var bister, och det blåste en stark nordost, så att elden spridde sig hastigt såväl till menageriet som teatern. Försök gjordes genast att rädda djuren, men med liten framgång, och detta var ej heller det lättaste, då de flesta voro vilda. Den stora giraffen hade fallit omkull midt för ingången och låg der till stort hinder för räddningsarbetet, tills man hunnit att medelst linor och block få honom ur vägen. Under tiden observerade man en tiger hoppa ut genom ett fönster. Man gjorde genast jagt efter besten, hvarvid en poliskonstapel fick honom inom håll och med sin revolver lossade skott efter skott på honom, tills han slutligen träffades af en dödande kula. Inifrån byggningen hördes förfärliga jemmerljud. Bergningen var både hemsk och löjlig. Så t. ex. såg man figurer af stora historiska personligheter, kejsare, konungar och höfdingar, utkastas genom dörrar och fönster, somliga utan hufvuden och kronor. Äfven fick man se en mängd besynnerliga djur, foglar, fiskar och ödlor, icke att förglömma ormarne, som slingrade sig omkring ibland bergarne. I sanning en vacker samling! Hettan blef, tyvärr, snart så stark, att vidare bergning blef omöjlig och de flesta af djuren omkommo i lågorna. Inalles voro 135 personer anställda vid inrättningen, hvaraf 22 bodde i byggnaden. Bland dessa må nämnas: jättinnan, den feta qvinnan, det feta barnet 0. s. v. Alla räddades uti mer och mindre fullständiga kostymer samt inlogerades hos en närboende restauratör, hos hvilken äfven inhystes de djur och andra rariteter man lyckats rädda. Hela skadan anslås till 450,000 dollars, hvaraf knappast hälften är betäckt genom assurans. Dagen efter såg byggnaden ut som ett kristallpalats, der isen bildat talrika pelare och kolonner. Platsen besöktes af tusentals nyfikna åskådare, deribland en mängd fotografer. Två dagar efter branden visade sig en svart björn vid brandstället. Skallgång anordnades genast och nalle blef fångad i en kryddbod, dit han retirerat undan sina närgångna förföljare. Af några poliskonstaplar blef han derifrån eskorterad till närmaste polisstation, der hans egare reklamerade honom. Festen för S:t Patrik, Irlands helgade skyddspatron, har i år, öfverallt här i landet, firats högtidligare än vanligt af gröna Erins söner och döttrar. Här i Newyork illustrerades dagen med gudstjenst i kyrkorna, framförallt i S:t Patriksdomkyrkan, och stora ceremonier. Stora festmåltider voro arrangerade inom de högre kretsarne. Öfverallt syntes den gröna flaggan svaja. Det imposantaste af allt var dock en procession, hvari deltogo 40,000 personer, hvilka, prydda med sina gröna dekorationer, med fanor och under klingande spel genomtågade staden i en mängd riktningar och slutligen vid City Hall defilerade förbi stadens mayor, herr Hoffman. Denna defilering varade en och en half timme. Newyork såg denna dag mera ut som en irländsk än en amerikansk stad. Stora musikkårer hördes på olika punkter uppstämma kända irländska melodier, såsom Bill U Rourke, Exile of Erin, 0. s. v. Irländare och tyskar kunna aldrig förlikas här i Amerika. De kunna sällan bo länge i samma hus eller arbeta på samma ställe, förrän gräl och slagsmål uppstå. Såsom jag i föregående bref omnämnt, finnes helt nära Newyork en ö, Ward Island kallad, som utgör en tillflyktsort eller ett slags arbetsinrättning för alla utblottade invandrare, som sakna arbete och lifsuppehälle. Tillfölje af den en längre tid rådande stora arbetsbristen, har emigrantkommissionen varit nödsakad att äfven sända ett stort antal arbetsföra personer af båda könen till denna inrättning. Men som man ej haft arbete att gifva ett så stort antal hjon, hafva många förfallit till lättja och laster. Äfven hafva nykomlingarne demoraliserats af de gamla kunderna, som hvarje vinter söka sitt hem på denna ö. Emellan härvarande tyskar och irländare var det. dagligen kif och split, och rätt ofta råkade de i lufven på hvarandra. Den 5 Mars gaf ett slagsmål dem emellan signalen till en allmän batalj. En tysk hade fått stryk af irländare. Den örorättades landsmän beslöto att hämnas. När tyskarne skulle gå att hemta sin frukost, kastade de sig, 600 till antalet, väpnade med stenar, käppar och stakar, öfver en större skara irländare. Dessa voro ej beredde på anfallet och måste derföre taga till benen. Föreståndaren på stället lyckades dock att i någon mån lugna tyskarne, men under tiden gjordes stora förberedelser till hämd i irländska lägret. Trenne män gjorde sig der bemärkta som anförare för de vilda skarorna, hvilka beväpnade sig med allt hvad de kommo öfver, såsom jernstänger, störar, isbillar o. s. v. Ett fruntimmer lemnade den ene af anförarne en grön duk, hvilken han, under massans hurrarop och tjut, fästade vid en stake. Nu var irländska fanan färdig. Föreståndaren blef, vid ett försök att arrestera mannen med fanan, illa tilltygad. Emellertid hade tyskarne tagit sin reträtt till en jordvåning under ett sjukhus och der förskansat sig. Dit rusade nu den irländska skaran och företog anfall på anfall, i afsigt att intränga i byggnaden och massakrera tyskarne. rde dock irländarne hvarje tum sistnärande voro öfver