Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1868, sida 2

Mitt mod öfvergaf mig och jag kände den stund nalkas, då mina krafter skulle svika mig helt och hållet. Direktören kom sjelf till min hydda. Då den värdige mannen såg ,sin stackars Pierre utsträckt på sitt läger, otillgänglig för hvarje tröst, kraftlös, nedslagen, föll han på on god id— Min vän, sade han till mig, — nu, då det är afgjordt att ni vidhåller edra planer, skall jag söka bereda er en tröst. Ni begär således formligen Martine Ferrands hand af mig? — Som en nåd! som en välgerningt som en välsignelse! som räddningen! . : — Nåväl! Ni bör äfven begära den af henne sjelr. De lyckligaste händelser ha ott slutt de måste äfven ha en början. — Tillåtes det mig endast att få se henne? — Ja, jag kan bevilja er detta. Se så, gör en ansträngning, fatta mod, och jag skall sjelf presentera er. dag sprang upp ur sängen, utan att tänka på den respekt jag var skyldig min beskyddare. Inom några ögonblick var jag klädd, Han införde mig i samtalsrummet och lät tillkalla Martine. Då hon varseblef mig, bleknade hon, och jag trodde att hon skulle svimna. Jag var nästan utom mig. Direktören hade dragit sig tillbaka, då Martine inträdde, Jag vet ej hvad vi sade till hvarandra. Hon räckte mig sina händer mellan gallerstängerna, och jag kände mig öfverväldigad af glädje. Nyckeln, som vreds omkring i läset, underrättade oss att vi måste skiljas, men systern, som kom för att hemta Martine, underrättade oss att vi hade fått tillåtelse att återse hvarandra hvarje Söndag, Forts.)