Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1868, sida 2

ga ku som under en lång sjöresa släpat i kölrummets dy och man måste medge, att det ej var något, som kunde berusa ens den mest förskämda inbillningskraft. Tre eller fyra hade likväl bibehållit någon ungdomsfriskhet. Ett trögt blod färgade tläckvis deras kinder, och deras oordnade hår var rikt. Men hela skaran visade samma slocknande blick, samma nedslagna hällning. Man ansåg fartyget lossadt, och kaptenen hade lemnat förteckningen på de deporterade till direktören, hvilken; började uppropa dem. Vid namnet Martine Ferrånd, upprepadt te gånger utan svar, och för sjerde gånsen framgläfsadt i korus af alla dessa näxor, framträdde en qvinnoskepnad bakom den af bagage omgifna stormasten och sick långsamt framåt, för att förena sig ned skaran at de nykomna. — Är ni Martine Ferrand? frågade noarien, som uppläste namnen. Hon svarade med en böjning på hufrudet. — År hon stum? hviskade några skämare och höjde sig på tåspetsarne, för att cunna se bättre. — Det vore skada, tänkte jag för mig Martine Ferrand var verkligen en utnärkt vacker qvinna, i sin ungdoms fulla raft. Hennes regelbundna, något svårnodiga anletsdrag visade ej något spår af örderf eller last. Hon bar sin sangdrägt ned en värdighet, som helt och hållet kiljde henne från de gemena och alldagvarelser, bland hvilka hon hädanefter le lefva. Man hopade en mängd smutsiga bylten