Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1868, sida 2

— Tusen tack, herr Surypåre. Det var icke en röst, — det var musik, och mina öron voro uppfyllda af dessa fyra ord. Detta var mitt första möte med Martine Ferrand. XX. Kartine Ferrand. Jag sökte förgäfves taga mitt förnuft tillfånga; jag måste slutligen tillstå för mig sjelf, alt mitt hjerta var betaget. Uela natten drömde jag om Martine. Jag återsåg hennes stora blå ögon, hennes rosenmun med sina bländhvita tänder. Jag återsåg allt, till och med de mörka lockarne, som hade trängt sig fram i nacken, under hennes hufva. Olyckan var, att kärleken i vår koloni Saint-Laurent ej hade samma tillfällen att utveckla sig som öfverallt annorstädes. För min del åtnjöt jag en relativ frihet, men den stackars Martine tilläts ej att lemna sitt kloster. En gång, omkring en månad efter hennes ankomst, såg jag henne mellan gallren. Denna landtbygdens blomma, som ännu var krafifull vid fartygets ankomst, aftynade synbart mellan klostrets kalla, dystra murar. Jag sade till mig sjelf: — Mäster Pierre, det skulle inte vara obehagligt att tillbringa sitt lif tillsammans med den der flickan, och jag tror att äfven hon skulle må bättre deraf. Man måste ordna den der saken.