Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1868, sida 2

på kajen, hvarvid hvar och en började leta reda på sina paltor. Trasiga näsdukar och flottiga förkläden ersatte i allmänhet kappsäckar. Harpyerna refvos länge om sitt rof. Martine stod upprätt och orörlig som en staty, utan att egna sina grannars käbbel den minsta uppmärksamhet. Då hvar och en af de tvistande hade fått sitt bylte, och bataljfaltet var fritt, sökte hon med blicken sitt lilla bagage, som megärorna hade upprifvit under tvistens första hetta. Ett linne låg på marken, längre bort ett par strumpor och näsdukar. Jag skyndade fram med en ung mans hela ifver. Jag hopsamlade omsorgsfullt alla de kringströdda föremålen, derefter inknöt jag alltsammans i en stor duk, och till råga på allt knöt jag omkring paketet ett starkt snöre, som jag alltid medförde i mina fickor. Det var nästan kokett, och jag kunde med tillfredsställelse betrakta mitt verk. Hon betraktade mig. Ah, hvad dessa blå ögon voro sköna. Jag hade visserligen förr sett blå ögon, nen aldrig förr ögon med denna djupblå, beskrifliga särg. Ett blygt småleende selönade min uppmärksamhet, då jag äckte henne sakerna. — Jag hoppas att ni här har edra ffekter i godt förvar, mademoiselle Marine Ferrand. Jag lade vigt på de sista orden, för att isa henne att jag ej hade glömt hennes amn. — Tack herr — — Hon hejdade sig och jag tillade: — Surpypere, till er tjenst.