Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1868, sida 2

Vinden tjöt utanför. Un af hospitalets underläkare, — hvilka! stundom kommo och rökte en pipa hos de anseddaste bland concessionärerna, — sjelfve underläkaren Rarlin inträdde utan att klappa på. ( — Ledsamheter, mina vänner, ledsamheter, sade han och torkade sig i pannan. Tjugo frågor på en gång. — Ack, min Gud! Hvad då, hvad är på färde? Är det någon olycka? — Dåliga nyheter, mina vänner, dåliga nyheter! — Men hvad är det då? ropade qvinnorna. Låt mig hemta andan. Sesä ja! — Nåväl, ångaren Jean-Bart, som signalerades i förrgår med en last — Ian tystnade och förde handen till sin mun. — Nå, fortfar, fortfar! — Ah, ni hotas af concurrens, mina damer! En last af sjuttio qvinnor, seså, nu vet ni det. — Jean-Bart har ej kunnat passera öarne Salut, och man tror att den lidit svå a skador. Herr direktören har fått depesch på depesch och tycks vara orolig. — Stackars menniskor! sade männen. Qvinnorna tego. — Men vet man ingenting bestämdt? frågade jag. — Har man åtminstone kunnat landsätta passagerarne? Man vct ingenting med visshet derom. Underläkaren satte sig i spiselvrån, och samtalet öfvergick snart till andra ämnen. Den dystra årstiden föranledde hemska berättelser. Man talade isynnerhet ora