Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1868, sida 2

De gingo upp till ett rum i öfra vånin: gen, der Louise sof. Hennes andedrägt var ojemn, tid efter annan flög ett uttryck af fasa öfvar hennes anletsdrag. Madeleine knäfsöll bredvid sängen; rörelson öfverväldigade henne. Derefter uppreste hon sig, lutade sig ned öfver sängen och tryckte sina läppar mot den stackars vansinnigas panna. — vi måste föra henne hem till dig, sade Jean, — Fyra män vänta utanför porten med en öfvertäckt bår. I morgon: skall Louise vakna i sitt lilla rum i hyddan, och du skall vara bredvid henne. — Men huru föra henne dit bort, utan att väcka henne? Jean tog en flaska från kaminbytlan och suktade en svamp med den vätska den innehöll. — Låt henne inandas Åetta, tid efter annan, under färden. Det var en egendomlig tafla att se dessa än gå igenom skogen, med denna dyrbara börda på sina axlar. Madeleine gick bredvid båren, och en tjenare från slottet marscherade framför den lilla gruppen med en lantärna. Tid efter annan stannade bärarne för att hvila sig, och Madeleine förde den uktade svampen till Louises läppar. En timma derefter låg den ännu alltemt sofvande flickan i den kammare, der nennes barndom hade förflutit. Medan denna hemfärd egde rum, sutto Prelauney och Magyaren i en liten salong på slottet. På ett bord bredvid dem stodo ett thåsök, tvenne koppar och en skål med cizarrer.