Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1868, sida 2

Irelauney fattade Madeleines hand och tryckte den. Då upplyftade gumman sina ögon till honom. Hon betraktade länge denne fremling med kortklippt hår, ljusa polisonger och blekt ansigte. Och hon utropade; — Det är du, Jean! Trelanney lade ett finger på sina läppar. — Tyst, sade han till henne. Och han omfamnade he me med ömhet. Sedan Madeleine gifvit vika för sin första rörelse, frigjorde hon sig plötsligt från hans armar. ij — Hvarför denna förklädnad? frågade hon. — Hvad förehar du? Hur kan du vara rik? Du kan åter visa dig i trakten, ty herrarne Villepont, som fruktat skandalen, ha ej väckt något åtal mat dig. Jag vill veta allt detta, Jean! — Mor, svarade denne, — jag skall säga dig allt en dag, som icke är så långt aliägsen, hoppas jag. Om jag hade ett brott eller ett fel att förebrå mig, vet du att jag ej skulle dölja det för dig. Nåväl, tro mig, du kan Wwycka mig till ditt hjer ta. Ett ögonblicks tystnad uppstod. — Jag tror dig, återtog Madeleine, — jag vill tro dig. Du skall aldrig blifva en medbrottsling åt dem, som ha dödat min stackars Pierre. — Jag vet, sade Tretauney, — att min födelse ar torbunden med en blodig hemlighet. — — — Tyst, tyst, sade nu Madeleine i sin ordning. — Dessa män finnas öfverallt. Trelauney öppnade en dörr. — Följ mig nu till Louise.