Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1868, sida 2

full, och hela hennes ställning förrådde att hon hade lidit mycket. — Ni har låtit skicka efter mig, min herre, sade hon, —och emedan er betjent sade att det var fråga om en ung flicka, som jag lörgäfves sökt sedan flera månader, har jag skyndat hit. Har ni hört ef henne, min herre? Hon heter Louise. — Ja, madame, evarade Trelagney; men innan jag lör er till den unga flickan, som pi har begråtit — Madeleine knäppte ihop händerna och höjde ögonen mot himlen. — Föra mig till henne! utropade hon, Iouise är således h — Hon är icke längt borta, — men ni kan ej få se henne ännu. Ä — O, min herre, låt mig få se henne, så fort som möjligt; jag ber er derom! Tärarne strömmade öfver gummans kinder, — Hör mig, madame, sade Trelauney mildt. — Jag kan återge er Louise, — men icke helt och hållet. Hennes själ är höljd af moln, hennes törstånd är förmörkadt. Madeleine utsträckte armarne. — Jag skall atertora henne till hyddan, sade hon; — kanske skall hon återkomma till sig sjelf bland dessa trän, som ha sett henns växa upp, — omgifven af mina omsorger. Då hon om qvällen knäböjer framför det lilla elfenbenskrusifixet, som jag köpte åt henne vid hennes första nattvardsgäng, skall hon Pårrinaa sig sma fordna böner, och då man ber, min herre, nedstiger från himlen någonting, som upplyser oss. — Detta töcken skall skingras, — och jag skall återfinna mitt barn,