Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1868, sida 3

Blandade ämnen. Den Petermannska nordyolsexpeditionen. Från Gotha skrefs d. 9 d:s: Till d:r Petermann, på hvars risk uteslutande detta års tyska nordpolsresa utrustas, har i dag ankommit ett telegram från dess befälhafvare, från Bergen i Norge, med den underrättelse, att denna expedition om fyra veckor kan afgå åt norden. Ett stort intresse för detta företag börjar föröfrigt vakna, och fastän hittills endast antydningar om dess plan och omfång blifvit bekanta och om samlingar alls ingenting förljudes, börja dock redan penningbidragen inlöpa, och detta oombedt och frivilligt; sålunda t. ex. samtidigt med ofvannämnda telegram 100 louisdorer från storhertigen af Mecklenburg-Schwerin, en af de tyska furstar, som alltid ådagalagt intresse för tysk vetenskap och bildning. Enligt muntligt meddelande har hr Coldewey här yttrat den förhoppning, att Bremen skall understödja nordpolsresan med omkring 100 thaler. Från Hamburg har nämnde herre at direktorn för nordtyska observatorierna privatim blifvit försedd med nödiga meteorologiska instrument af bästa slag, bland andra med en från Utrecht skyndsamt anskaffad djupvattensthermometer, dessutom med ett bidrag at 50 thaler och andra saker för utrustningen. Landsvägsriddare. I Upsala-P:n meddelas: Fjerdingsstolpen invid Svista i Bälinge har nyligen blifvit i grund nedrifven. Detta är väl i och för sig ingen särdeles stor märkvärdighet; men gerningen har blifvit föröfvad under sådana omständigheter, att den dock torde förtjena någon uppmärksamhet. På aftonen sammanträffade nemligen på landsvägen en person med tvenne till qvinnor förklädda karlar, hvilket kunde märkas af den enes grofva röst och de under halsduken framtittande polisonserna. Dessa gummor, som kommo norrifrån, frågade hvad den närmast norrut varande byn hette, och då de derom upplystes, vände de genast om, under yttrande: då hafva vi gått för långt. En annan person har äfven sett dylika resenärer invid den nu nedrifna fjerdingsstolpen, hvilka begåfvo sig åt sidan, så snart personen kom gående. Man gissar derföre, att de förklädda personerna voro några löskomna fångar, som af någon annan dylik fått underrättelse om denna plats, der stulna pengar voro gömda. Då rätta hålet mellan stenarne ej kunde påträffas, hade de ingen annan råd, än att helt och hållet nedrifva stolpen. — Sådana gömställen för tjufgods äro i vårt land ingalunda ovanliga. Tjufbanden kunna också derigenom på det aldra enklaste och lättaste sätt utmärka för hvarandra hvarest det stulna kan igenfinnas. En ny historia om Cancan berättas i en fransk tidning. Ett franskt krigsskepp hade förliden sommar ankrat i hamnen till en större svensk stad. Officerarne blefvo naturligtvis inbjudna i de finaste kretsar, och i en af dessa bådo de unga, oerfarna damerna en mycket artig och intressant officer att lära dem Cancan, hvilken de trodde vara en fransk nationaldans. Den unge officeren lät icke länge bedja sig; saken roade honom och kunde ju ej heller hafva några vidare foljder. Genom sin dans uppväckte han lika mycken uppbyggelse som beundran, och de unga, förnäma bemodade sig t uppfatta all iSS fnesser. Under nu törldua vinter gat man en sw! bal uti ett af de aristokratiska hotellerna i Fau