land till bygder, der åkrarne af brist på utsäde kunna intet gilva, äfven om himmelen hägnade den gröda de annars skulle kunnat lemna. Man har således der att emotse en sommar utan bröd och en höst utan skördar för det kommande året. Denna utsigt är fruktansvärd. Låtom oss då göra hvad vi förmå — och så blottställde äro vi sjelfva ingalunda, att vi ej förmå något — för att bringa in en ljusstråle i denna mörka framtid. Låtom oss, så långt det är oss möjligt, lägga utsådet i de finska såningsmännens händer, och den skörd det skall bära skall lända vill välsignelse — till välsignelse ej blott för den hungrande, utan säkerligen än mer för den gifvande brodren. Det är under dessa förhållanden med lje och tacksamhet vi förnimma, att i Göteborg en komitå är under bilding för att insamla understöd till de hungerlidande i Finland. Man kan tryggt förutsäga, att detta steg icke skall vara iget förgäfres; ja, vi tro, att det skall nna efterföljd öfverallt inom Sverges landamären. Vi hoppas få se ej blott den rike gifra af sitt öfverflöd, utan ock den fattige af sin nödtorft — enkans penning i offerkistan är symbolen af den välgnelse, som medföljer äfven den ringa gåfvan. Och hvar finnes ibland oss den, som, vid minnet af hvad Finlands folk för oss har varit, ej vill skynda att med n gåfva bispringa det i den nöd, som, fren utan dessa minnens manande kraft, år stor nog att påkalla alla menniskovänners verksamma deltagande?