de borde också bortfalla, dervid utskottet likväl föreslår, att de borde ordnas till högre folkskolor, med åtnjutande af det statsbidrag, som äro för sådana skolor anslagna, eller 1009 rdr för hvarje. Nu är förhållandet, att af de 32 enoch tvåklassiga elementarläroverken i riket åtnjuta 11 endast 1,000 rdr eller derunder. För dessa blefve alltså, genom utskottets förslag, ingen rubbning. Men deremot komme de öfriga 21, som hafva 3,000 å 4,000 rdrs årligt anslag af statsmedel, att vidkännas en betydlig reduktion, äfven om, såsom utskottet tillika föreslagit, staten skulle till högre folkskolor, med ett större antal lärjungar, bidraga med ytterligare 1,000 rdr. Af dessa 21 ligga 4 i hufvudstaden med ett mycket inskränkt antal lärjungar, hvadan reduktionen af deras anslag ej är att klaga öfver. Af återstående 17 har 1 (i Örnsköldsvik) 4 lärjungar, och 5 mindre än 30 lärjungar. Det är alltså endast ett tiotal af dessa läroverk, som kunna komma att drabbas af någon olägenhet, hvilken bör, vid en blifvande reorganisation, behjertas. Kyrkoherden Otterström hade i sin reservation yrkat, att oftaberörde läroverk skulle, om kommunerna sådant önskade, få förvandlas till högre folkskolor, dock utan rubbning af deras nuvarande rätt till statsanslag, men också med samma skyldighet som förr, att emottaga äfven barn utom kommunen. — Denna mening hade också inom kammaren många vänner, och det är ganska troligt att den vunnit majoritet, derest den blifvit kontraproposition mot utskottets förslag. Men när denna ställdes på afslag, segrade utskottets mening med 97 ja mot 41 nej. Nu voro de egentliga tvistefrågorna undanröjda, och kammaren antog utan diskussion hvad utskottet föreslagit beträffande elementarläroverkens styrelse och inspektion. — En kort debatt uppstod rörande ett moment, som, noga räknadt, ej sammanhärgde med betänkandet i öfrigt, nemligen rättigheten för lärare vid enskilta läroverk att få räkna sig till godo sin der utöfvade tjenstgöring i statens tjenst — hvilket moment afslogs. Så var, sent på aftonen, detta ganska vigtiga betänkande af andra kammaren antaget. Återstår nu att erfara hvad den första kammaren kommer att besluta i ämnet. I alla händelser är härmed ett moderat och konseqvent program uppställdt för den nya riktningens vänner på detta område. Att så skett beror väsentligen derpå, att frågan blifvit behandlad af ett tillfälligt utskott från andra kammaren, i st. f. ett särskilt, af båda kamrarne sammansatt utskott. I sednare fallet hade nemligen ganska sannolikt hela förslaget blifvit blott en kompromiss emellan olika meningar, som tillfredsställt ingendera sidan. Det var just olyckan, att frågan om armåorganisationen blef underkastad en sådan behandling vid den föregående riksdagen, hvarigenom intet konseqvent förslag i detta ämne föreligger från andra kammarens sida. Första kammaren egnade samma dag till behandling af förslaget att förändra 72 S:n i regeringsformen rörande riksbankens rätt att utgifva sedlar, ,,som för mynt i riket må erkännas, derhän att detta stadgande skulle utgå ur grundlagen, för att erhålla civillags natur, hvartill kom förändringen af satsen, att sedlarne skola med silfver inlösas, hvilka båda kursiverade ord man önskade borttaga, för att ej hindra införandet af guld-myntfot. Här gällde den vigtiga grundsatsen att icke låta framdeles såsom hittills menniskors välfärd vara beroende af riksbankens förmåga att alltid inlösa sina sedlar. En myntförsämring drabbar nemligen icke allenast hvarje innehafvare af en banksedel, utan ock hvarje menniska, som innehar en förskrifning i riksmynt. Så hafva också under förflutna tider rättsoch egendoms-förhållandena i landet blifvit på det svåraste sätt kränkta derigenom att samlade kapitaler, genom försämringen af det mynt, hvari de varit föreskrifna, förlorat det mesta af sitt värde. Åtminstone borde väl icke en fordringsegare vara skyldig att emottaga liqvid i banksedlar längre än dessa af banken inlösas. Å andra sidan framhöllos de praktiska svårigheter, som skulle följa deraf, att en borgenär kunde vägra mottaga liqvid i sedlar, för att trakassera sin gäldenär, hvaraf skulle uppstå ett tvång att hafva myntadt silfver tillgängligt på många orter i landet. Här förelåge, anmärkte man, ingen nödvändighet att införa ett sådant tvång, och borde, när hela nationen är ansvarig för sin riksbank, intet tvifvel kunna existera på denna banks soliditet. Till den sednare anmärkningen svarades lock, att när inom representationen måls