HULUHIIIAI UIMUIL, ÖOCH dd 1d11 KHuppö 1108 AHA komma i kyrkan och få höra sin favoritprest predika. Man kan fördenskull ej heller förvånas öfver, att många anticipera den nya frimenighetslagen och förena sig i små samfund, bestående af fyra personer, för att hålla gudstjenst i sina hem vid ,Holmblads psalmbok — så kallas spelkorten, efter en berömd fabrikant, som har privilegium på att förse hela landet med kort och som i mera än ett afseende kan säga, att han derigenom upprest åt sig ,monumentum ere perennis. Dubbelt obehagligt blir detta tillstånd genom sin motsats mot den föregående veckan med dess milda vårväder och mångfaldiga nöjen. Baler, konserter och skådespel omvexlade med hvarandra, och icke med orätt har man citerat det bekanta: , Bal och konsert den ena dag; konsert och bal den nästa såsom tidens motto. Med balerna skyndar man sig af all makt före säsongens slut, och dessutom medför vinterkonfirmationen (som motsvarar den första nattvardsgången i Sverge och försiggår under en serie å rad följande Söndagar vid början af hvarje halfår) en stor mängd sådana, på hvilka de unge männen skola ,, införas i verlden, hvarför man också mindre anser konfirmationen vara en trons stadfästelse än ett patent för Hungherrarne uppå att få lof att röka cigarr och förlofva sig, samt för ,,de unga damerna på att få gå med långa klädningar — men nej, det är sannt, sådana begagnas alls icke numera; nå, på ..... ja, jag vet sannerligen icke på hvad, ty de ha redan i förväg patent på allt möjligt, både på att ej längre gå i skolan och att förlofva sig, på att vara med både vid ,,en höghalsad middag och ,,en urringad tå och souper, på att gå med chignon och baschlik, kort sagdt på allt. Konfirmationen borde fördenskull, enligt min äsigt, helt och hållet afskaffas, åtminstone för de unga flickorna, om den icke just gåfve anledning till en mängd baler, hvilka jag knappt tror skulle bli gifna, om det blott vore gossarne, som blefve konfirmerade. Som sagdt, man låter sakerna gå bäst de kunna och tänker endast på att dansa, så att man nästan kunde frestas att använda det bekanta yttrandet om Wienerkongressen 1815: ,,Le congres danse, mais il ne marche pas. Och konserterna sedan! Deras antal är legio. Jag känner en ung musiker, hvilken är anställd som musikalisk medarbetare vid en af hufvudstadens större dagliga tidningar; det är en älskvärd och vänlig ung man, men för närvarande går han omkring som ett rytande lejon och är farlig att komma för nära. Saken är ej så underlig. Om dagen hör han dålig musik af sina elever, om aftonen god musik (kanhända likväl ej alltid) af virtuoser, men utar att kunna få njuta den, ty ack! den stackars karlen är ju kritiker. Och om han sedan ändå finge sofva på sina intryck tills påföljande dag och derefter nedskrifva dem, kunde det väl gå an, men så lyckligt är det ej stäldt för honom. Tillfölje af det nya telegraf-jernvägs-reglemente, som på sednaste tiden blifvit infördt vid tidningarne, skola nemligen Köpenhamnarne på morgonen vid sitt kaffe kunna läsa i sina blad hvad som tilldragit sig aftonen förut — ej i en kort notis, utan i ett fullständigt referat, ofta på flera spalter. Det är mycket behagligt — för dem, som läsa tidningarne, men de olyckliga recensenterna och referenterna, hvem skänker väl dem en medlidsam tanke? Allt detta har nu som med ett slag upphört — det kommer visserligen tillbaka, men hvad skall man företaga sig under mellantiden? Man bråkar sin hjerna, fattar den sista tidningen, för att likväl om möjligt finna något, och ropar slutligen åopsza! Upptäckten är också mindst lika vigtig som Archimedess, ty det är, som bekant, just då menniskorna ej ha något att roa sig med, som de förfalla till allahanda dåligheter. Hvad är dethär för å slag? ,Le salon de 1868 — den årliga tafvelutställningen på Charlottenborgs slott. Alltså fort en droska och upp till den gamla röda byggningen på Kongens Nytorv, hvarifrån Thorvaldsens geni utgick öfver verlden och hvarifrån sednare så många andra, hvilkas namn nämnas med aktning och vördnad på de bildande konsternas område, emettagit sin undervisning. Motsatserna belysa hvarandra mest då de ställas gentemot hvarandra, sade redan de gamle romarne, och alldeles sem för att visa hur skönhetssinnet utträngt i det allmänna medvetandet, omgifves samma plats, der Charlottenborg är belägen, utaf några af hufvudstadens ,,skönaste arkitektoniska prydnader! Det är nemligen kungiiga teatern, hvars yttre med så stor rätt förskaffat den benämningen konstens packhus, och ,, högvakten, en riktigt ful gammal byggning, hvari finnes en vakt och hvarifrån några gamla kanoner — som ej kunna skjuta — peka utåt med sina mynningar för att i lindan qväfva möjliga uppresningar. Och slutligen finnes midt pi patsen en ryttarestaty af kung Christian V, hvars artistiska värde nogsamt framgår af det namn, hvarmed folkwitzen döpt den, nemligen , hästen på Kongens Nytorv. Men vi vilja ej låta uppehålla oss af betraktelser häröfver, utan stiga ur åkdonet. Ursäkten ett ögonblick, mina damer, att jag uppehåller er, för att kasta en blick på er toilett, ty om någonstädes, så gäller det här, att une mise mAnvanahla ack da monur här Aor — Å oa — PR OM til 4 2: 92 — eg ke gr st: sti år m af na da ho öp tri