Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1868, sida 3

— Kritik öfver militärens moderna exercis och manövrer. Öfverstelöjtnanten i skärgårdsartilleriet C. T. G. Keyser höll den 6 April på aftonen å nedra börssalen i Stockholm ett föredrag om , frivillig nationalbeväpning, hvarvid han bland annat underkastade det nu gällande exercisreglementet för svenska armen en skarp kritik, ur hvilken! ,Dagens Nyheter meddelar följande: Hvad detta reglemente beträffar, så säger det först och främst huru soldaten skall stå: med fötterna bildande en rät vinkel. Om en sådan ställning från barndomen inläres, att den blir vana, så är ingenting derom att säga, men att vilja tvinga gamla karlar att hålla sina fötter i en viss för dem ovan ställning, blir ett tvång som tröttar. Huru är icke vidare en så enkel sak, som att lyfta geväret några tum från marken, gjord invecklad och svår genom åtskilliga tempo? Krigsmannen får dessutom icke på vanligt sätt fatta geväret med handen, utan det skall ske med ett så våldsamt slag, att geväret gifver ljud; och på lika sätt tillgär det vid öfriga handgrepp. Röster hafva visserligen höjt sig mot detta sätt att fatta skjutvapnet, men det har skett af ömhet — för geväret, som deraf ansetts taga skada. Om samma sätt att taga en sak skulle användas i det dagliga lifvets många bestyr, visst skulle det anses för löjligt och dessutom ofta blifva ganska kostsamt! Hvarför kan en soldat ej få taga en sak på samma sätt, som en vanlig menniska? — Huru befängd är icke helsningen! För att visa en aktningsbetygelse mot en officer tvingas karlen att presentera baksidan af sitt gevär, med hvilket han för öfrigt skymmer sitt ansigte vid helsningen! Och hvad föreskrifver icke reglementet med afseende på soldatens hållning i ledet! Icke nog med att han skall stå styf och rak, eller i en allt annat än för honom naturlig och ej tröttande ställning; han får dessutom icke röra en led, utom på gifvet kommando af befälet. Det reglementariska pedanteriet har i detta fall gått så långt, att soldaterna blifvit som viljelösa maskiner, som djur, ja, ställda under djuren till och med, ty man fordrar icke af kavallerihästarna hvad man ålägger soldaterna, nemligen att stå orörliga. En rysk prins, såsom högste befälhafvare i Polen, hade visserligen gjort försök att skrifva ett strängt reglemente för kavallerihästarna, att de ej skulle få röra på hufvudet eller skrapa marken med hofven etc.; men polska hästarna voro omedgörligare än polska folket. De argaste exercisvurmar hade måst erkänna, att ifrågavarande prins gått något för långt; vanligt klokt folk sade att han var galen. Och marschen! Hvilken ängslig noggranhet deri att en linie under marsch bålles rät, och att hvarje karl går rak och spänd! Häri anser sig visserligen pedanten fira vackra triumfer, men truppen vinner deremot inga sådana i rät linie, enligt reglementet, ty en sådan kan ej tänkas tillsammans med en batalj, lika litet som man i drabbringens hetta kan eller bör lägga vigt på om soldaterna stå med fötterna i rät vinkel. Och likväl är stridsfältet målet för soldatens bildning: att han der skall kunna försvara sig som en man och ej stå redlös mot fienden! — så genomgick talaren exercisreglementet punkt för punkt och visade, att dess bestämmelser äro alltför abderitiska för vår tid, gamla qvarlefvor från det århundrade, då man mindre än nu viste och förstod att tid är pengar och att de ofördröjligen böra förändras, emedan genom deras fortsatta tillämpning största delen af de uppoffringar, landet gör genom sin br gagnlöst förslösas i onyttigt prål på paradältet.