Och den methodiske unge mannen följde mig ända ut i förstugan, i det han upprepade: — Jag hoppas att vi åter träffa hvarandra, herr Surypere. Jag vet icke hvarför detta , åter träffa hvarandra hade gjort ett visst intryck på mig. Men jag var ej i den sinnesförfattning denna dag att jag sysselsatte mig länge med ett obehagligt intryck. Frågan rörde nu att anskaffa medel till den förestående resan. Vid dylika tillfällen tänker man på sina gamla kamrater. Stackars Saturnin! Jag hade ej tänkt på henom en enda gång förr efter min utskrifning. Jag skyndade till byggnadsplatsen. Han stod der på sin post, med uppkaflade skjortärmar, och öfvervakade sin afdelning med sin faderliga och fasta blick. Han spratt till af glädje, då han varseblef mig, och sträckte armarne emot mig. — Ändtligen kommer du, rask och kry som under den goda tiden. Du arbetar väl igen hos oss? — Nej, gamle vän, jag reser härifrån, och jag befinner mig i en svår förlägenhet. — Låt oss gå härifrån, Pierre, så kan du säga mig hur det hänger ihop. Han aftog sin blus och förde mig med sig; ni anar att det var till vårt frukostställe. Sedan han ställt butelj och glas framför mig, sade han: — Nå, sjung ut nu! — Jag har ett litet arf att lyfta i Auvergne! — Tralala! sjöng han småleende. — Låt mig fortsätta. Jag talar allvarsamt. Min dervaro är nödvändig så fort