9) egare af i mantal icke satt jord fr. o. m. 900 t. o. m. 16,700 rdr dito; ) egare af annan fastighet fr. o. m. 1,100 t. o. m. 10,000 idrs dito; 1) alla, som af kapital eller arbete ega en årlig inkomst af minst 400 rdr och högst 800 rår. 2 röster skulle tillkomma 2)) egaro af all slags jordbruksfastighet fr. e. m. b) (16,800 t. o. m. 33,400 rdrs fastighetsvärde; :) egare af annan fastighet fr. o. m. 10, 100 t. o. m. 20, 000 rdrs dito; 1) alla, som af kapital eller arbete ega en årlig inkomst af minst 900 och högst 1,300 rdr. 3 röster skulle tillkomma 31 egare af jordbruksfastighet, taxerad till mera b) än 33,400 rdr; c) egare af annan fastighet, taxerad till mera än 20,000 rdr; d) alla, som af kapital eller arbete ega en årlig inkomst öfverstigaude 1,300 rdr. Mot denna skala kunna åtskilliga befogade anmärkningar göras. Utskottet vill dock inskränka sig till framställandet af dem, hvilka synts utskottet vigtigast. Motionären har nemligen tagit bevillningen, icke fyrktalet, till mätare af röstvärdet och indelat alla röstberättigade i tre kategorier efter olika bevillningsbelopp utan afseende derpå, huruvida bevillningen erlägges för jordbruksfastighet eller för andra beskattningsföremål. En jordbrukare och en annan person, som befunne sig inom samma kategori med hänseende till bevillningen, skulle således ega lika röstetal; men det har redan blifvit nämndt, att den förre erlägger dubbelt så stora kommunalutskylder som den sednare i förhållande till hvarderas bevillning. Förslaget torde derför icke kunna såsom rättvist och billigt anses. Vidare har motionären, hvad särskildt beträffar inkomst af kapital eller arbete, satt råmärkena vid 890 och 1,300 rars årlig inkomst. Det förra kan hatva något skäl för sig, enär valbarheten till ledamot af andra kammaren der vidtager, och det således bör kunna antagas, att allmänna meningen betraktar en inkomst af öfver 800 rdr såsom en garanti för större oberoende och insigt i offentliga värf; men någon anledning dertill, att den, som eger 1,400 rdrs årlig inkomst, skulle åtnjuta dubbelt så stor rösträtt mot den, som eger 1,300 rdrs, kan utskottet för sin del icke finna; hvarjemte det synes utskottet besynnerligt att den, som eger 1,400 rdrs inkomst, skulle vara lika röstberättigad med den, som eger 1.9902, ehuru denne sistnämnde, enligt hvad ofvan blifvit visadt, till kommunalbehofvens fyllande bidrager i betydligt större proportion till sin inkomst än den förre. Slutligen och då antalet röstberättigade inom den lägsta kategorien sannolikt uti en mängd kommuner är betydligt större än inom de båda öfriga, skulle den af hr Pehrsson föreslagna röstskalan möjligen kunna leda till samma följder som en röstberäkning efter hufvudtalet, utan att dock ega denna sistnämndas förtjenst af sträng följdrigtighet. Hr Falkmans förslag har afseende uteslutande på städerna, och då inom dem kommunalutskylderna utgå i samma preportion af fastighet och andra beskattningsföremål, är intet att anmärka mot röstvärdets beräknande efter bevillningen, likasom det ock måste erkännas att hr Falkman iakttagit den skillnad bevillningsstadgan uppdragit mellan dem, som af kapital eller arbete hemta större eller mindre årlig inkomst än 1,800 rdr. Deremot synes detta förslag dels vara något för mycket kompliceradt dels ock leda till en alltför stor splittring af samhället i en mängd särskilda förmögenhetsklasser. En sådan splittring, alltid vådlig, blir det ännu mera, då den hvarken är den oundvikliga följden af en i och för sig riktig grundsats konseqventa tillämpning, och ej heller härflyter ur sådana allmängiltiga förhållanden, hvilka kunna anses bilda naturliga gränser mellan olika samhällsklasser. Sedan man öfvergifvit principen att röstetal och skattebidrag böra väga lika mot hvarandra, synes det utskottet besynnerligt att stadga, det en person, som eger t. ex. 5,000 rdr i årlig inkomst, skall ega en röst mera än den, som eger 4,500 rdr, eller den, som eger 50,000 rdr, en röst mera än den, som eger 45,000 rdr. Då utskottet således i allmänhet anser sig icke kunna förorda någon annan röstskala än den nu gällande och särskildt finner de nu framställde förslagen olämpliga, hemställer utskottet att hrr Falkmans, Anders Pehrssons och Pehr Johnssons motioner måtte, för så vidt de innefatta förslag till graderade skalor för den kommunala rösträttens utöfvande, af riksdagen lemnas utan vidare afseende. Deremot är det, enligt hvad redan blifvit antydt, en omständighet, hvilken hrr Pehr Johnsson och Olauson i sina ofvan omförmälda motioner vidrört, och hvilken synes utskottet förtjena den största uppmärksamhet. De hafva nemligen båda föreslagit, att enhvar, som betalar skatt till kommunen, också måtte tillerkännas rösträtt i dess angelägenheter. Enligt nu gälllande stadgande angående rösträtt i stadskommun utom Stockholm är ingen till kommunen skattskyldig person röstberättigad med mindre han till staten erlägger en riksdalers bevillning efter andra artikeln bevillningsstadgan. Deraf följer, att egare af stadsfastighet, som i taxeringsvärde understiger 2,000 rdr, är från rösträtt utesluten, ehuru han är skyldig att i förhållande till åsatt bevillning lemna bidrag till kommunalbehofvens fyllande. Likaså är en person, som eger fastighet af stadsjord, beröfvad all rösträtt för denna sin fastighet såvida dess taxeringsvärde ej uppgår till 3,400 rdr. Det orättvisa häruti faller ännu mera i ögonen vid en jemförelse med å ena sidan förordningen om kommunalstyrelse på landet, der rösträtt får utöfvas för all i mantal satt jord, och å den andra förordninsen om kommunalstyrelse i Stockholm, der hvar och en skattskyldig eger rörsträtt utan afseende på huru litet hans bevillningsbelopp än må vara. Då det synes utskottet vara med den i kommunallagarne nedlagda grundsatsen om jemnvigt melan rösträtt och skattskyldighet fullt öfverensstämmande, att alla de kommunens medlemmar, som ill densamma erlägga utskylder, erhålla en dermot svarande rättighet att i dessa utskylders bestämmande taga del, samt sådant blifvit för den örsta och folkrikaste bland rikets städer medsitvet, utan att, utskottet veterligen, några olägzenheter deraf blifvit en följd, hemställer utskotet, att riksdagen ville för sin del besluta, det 1 mom. 12 i förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 Mars 1862 skall erhålla följande förändrade lydelse: Den, som vid allmän rådstuga röstberättigad är, eger en röst för bevuilming efter nte —— LA ÅÖVAh dan AAAAAA 12