— Man underrättade mig att herr Surypere fallit i vanmakt på gatan, med alla symptomer af att vara förgiftad, och att några barmhertiga förbigående hade låtit föra honom till hospitalet. — Mitt utgångsbetyg, utfärdadt denna morgon, innehåller just det samma, min herre. Jag sökte i den bekanta portföljen och räckte den unge, bleke mannen åkamrerarens intyg. — Aldeles riktigt, utbrast han efter ett ögonkast. Min herre önskar förmodligen att taga kännedom: af kopian, som vår kollega i Condat har skickat oss? — Ja, om ni behagar. — Jag kan förklara saken i få ord. Herr Bigot, vinodlare, har aflidit på sin egendom Noires-Terres, i trakten af Condat, och efterlemnat en förmögenhet, uppskattad till åttiotusen francs. Hälften af denna summa har blifvit testamenterad till hushållerskan, som har vårdat honom på hans gamla dagar, enkan — låt mig tänka efter, — enkan — — Namnet betyder föga. — Ja, men det är en omständighet, som kostar er fyratiotusen francs, alldenstund ni är den enda lefvande, lagliga arfvingen efter bemälte salig herr Bigot. Utan enkan, — ah, jag kan ej komma på namnet. Jag kunde ej dölja en rörelse af otålighet. — Ja, ni har rätt, namnet betyder föga. Hufvudsaken är att det återstår en förmögenhet af fyratiotusen francs netto, som väntar er derborta i Clermont-Ferrand. Ni har att betala bouppteckningskostnader, inregistrering, notarialarvode. Jag bugade mig.