Hvad kunde de vilja mig? Ack, jag kom alltför snart underfund dermed! XV. Fem års straffarbete. Under vägen gick jag in på assistansen och belånade vännen Saturnins klocka. Hon förvånade tjenstemännen, men metallvärdet var tjugo francs, och man gaf mig denna summa. Jag kände mig nu lugnare. Nära Bastilleplatsen hade jag den oturen att möta den store unge mannen, som måste bryta sig en bana, enligt hvad herr Renault, notarien, påstod. Han var åtföljd af fyra bredaxlade, mustacherade herrar. Detta möte framkallade en isande känsla i min ryggrad, och jag gick tvärs öfver boulevarden, för att ej behöfva helsa på honom. Vid bangården, då jag nalkades luckan och räknade mina pengar för att betala biljetten, hörde jag en röst, som jag kände igen, yttra bakom mig: — Det är han. Då jag härvid vände mig om, hade förste skrifvaren törsvunnit bland hopen af resande, men de fyra mustacherade herrarnes åtta händer lades på mina axlar, och den, som tycktes vara hufvudmannen, frågade mig: — Heter ni Surypåre? Jag tvekade ett ögonblick, derefter förvirrades min tankegång, och jag svarade stammande: : — Ja, det är mitt namn. — Följ oss då, i lagens namn! En timma derefter befann jag mig i Jonciergeriet, (Forts.)