som möjligt, och jag har inte en sous fö att betala resan. — Hur mycket behöfver du? — Femtio francs. — Anläkta och regera! Jag har int mer än trettio francs för att sluta måna den, och efter ditt äfventyr är jag fö stolt att begära en sous förskott af patron Men låt se. Jag sade trettio francs, ah — en idt, — och pappas gamla rofva mec sin kedja? Hon är inte fin, men tung ä hon, och tas nog på assistansen. Du skal resa, min gosse! Han framtog ur sin ficka ett silfverur stort som ett thsat och tungt som et klot, en louisdor och en näfve småmynt Jag ville vägra, ty jag visste att han va svag för sin klocka, men han sköt mig ut om dörren, omfattande mitt hufvud mec sina ofantliga näfvar, kysste mig på både kinderna och sade: — Lyonbangården! Och låt oss få höra af dig! hvarefter han skyndade tillbaka till bygget. Det återstod två timmar till den af förste skrifvaren uppgitna afgångstiden. Jag hade ingenting att packa in; jag hade nödgats sälja alla mina kläder och mitt linne under sjukdomen. Jag gick utefter boulevarden och tänkte på min förestående resa. Samvetet höjde stundom sin röst midt under mina framtidsplaner. Men jag skulle resa, se verlden, inandas friska luften! Vid ett par tillfällen under vägen föreföll det mig som vore jag följd af tvenne män, hvilka vände sig, då jag vände, stannade tid efter annan likasom af fruktan ätt oroa mig, men nalkades mig åter kort lerefter.