art. II bevillningsstadgan, till och med I riksdaler, samt vidare en röst för hvarje f;lAHS efter nåmnda artikel påförd hel riksdalers bevillning till staten. Hvad kommunerna på landet beträffar, är intet undantag i afseende på rösträtt stadgadt för sådan ordbruksfastighet, som är i mantal satt. För den mantal icke satta jorden får dereraot ej röstas lå dess taxeringsvärde understiger 900 rår, likasom ej heller för annan slags fastighet, frälseränta och dylikt i taxeringsvärde understigande 1, 100 rdr. Då utskottet emellertid anser dessa minimibestämmelser vara orättvisa och öfverflödiga, tvekar utskottet icke att, i likhet med sitt i fråga om städerna gjorda tillstyrkande, föreslå deras fullständiga upphäfvande. De äro orättvisa, ty de beröfva en del till kommunen skattskyldige personer all rättighet att i besluten om kommunens gemensamma utgifter och sättet för dessa utgifters betäckande taga del, under det att åt andra kommunens medlemmar en dylik rättighet är utan undantag medgifven; de äro öfverflödiga, ty det ändamål, som med dem måste vara åsyftadt, nemligen att förekomma den stora massans af befolkningen öfvervägande inflytande på afgörandet af kommunens angelägenheter — detta ändamål är tillräckligen vunnet genom nu gällande röstberäkning, utan att några vidare, i sig sjelfva obilliga inskränkningar eller undantag synas erforderliga. Orättvisan och obehöfligheten af nu stadgade rösträttsminimum för kommuner å landsbygden lära så mycket mindre kunna förnekas om man betänker, att det endast är en del af den bofasta befolkningen, som derigenom beröfvas rösträtt, ty på den mera rörliga befolkningen, — den som skattar för inkomst af kapital eller arbete, — är ifrågavarande stadgande utan inflytande. Det synes utskottet dock böra antagas, att den, som inom en kommun eger fastighet af hvad slag som helst, kan hafva större nytta eller skada af de beslut, som i kommunalstämman fattas, än den, hvilken endast tillfälligtvis är medlem af kommunen; likasom det ock med skäl torde kunna betviflas, att egaren eller brukaren af en liten jordlott med åsatt mantal i högre grad besitter de för deltagande i kommunens öfverläggningar och beslut erforderliga egenskaper än egaren af annat slags fastighet till motsvarande värde. Utskottet lärer väl knappast behöfva erinra, att af nu angifna grundsats — alla till kommunen skattskyldiges rätt att i besluten om kommunens gemensamma angelägenheter taga del — ingalunda följer, det en dylik rättighet borde tillerkännas dem, hvilka till kommunen erlägga endast s. k. personella bidrag. Dessa bidrag få endast för vissa lagligen bestämda ändamål uttaxeras och deras belopp är jemväl i lag begränsadt. Hvarje kommunalstämmobeslut, som afser påläggandet af personella bidrag för andra ändamål eller till högre belopp än lagen medgifver, är olagligt och blir, om det i behörig ordning öfverklagas, med all säkerhet undanröjdt. Något behof att i besluten om dessa afgifter taga del torde således icke förefinnas. Deremot skulle inrymmandet af rösträtt i kommunalstämma åt dem, hvilka icke äro skyldige att till kommunen lemna andra än personella bidrag, leda till den orimligheten, att personer egde deltaga i beslut om utgifter, hvilka icke komme att drabba dem med ett enda öre. På grund af hvad utskottet nu haft äran anföra, hemställer utskottet, att Riksdagen för sin del ville besluta, dels att 9 i kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862, sådan denna 8 lyder i kongl. kungörelsen d. 15 September 1863, skall ur nämnde kongl. förordning uteslutas; dels ock att, i följd häraf mem. 1 af ås i samma kongl. förordning skall erhålla följande förändrade lydelse: En hvar välfrejdad svensk undersåte, som är medlem af en kommun samt enligt 57 5 förbunden att till kommunen erlägga skatt och icke häftar för oguldna kommunalutskylder, skall, under iakttagande af de närmare bestämmelser, som 9 S innehåller, vara berättigad att deltaga i kommunalstämmans öfverläggnin gar och beslut. Då genom borttagande af 5 9 paragrafföljden i meranämnda kongl. färordning rubbas, hemställer utskottet att, till undvikande i möjligaste måtto a härmed förenade olägenheter, riksdagen likaledes ville för sin del besluta, att Så 10 och 11 i kongl. förordningen on kommunalstyrelse på landet skall betecknas medd 8å 9 och 10 samt att 12 i samm kongl. förordning skall delas i två paragrafer så, att nuvarande 1:a momentet i dennbetecknas med 5 11 och 2:dra momente med 8 12. (Forts.)