Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1868, sida 2

ende. Han sträckte ut armarne och mumlade likasom ett farväl till sig sjelf. — Det är slut, Surypöre! Sedan han framrosslat dessa ord, föll han tillbaka likt en massa. Allt var verkligen slut; min granne hade uppgifvit sin sista suck. En iskall rysning skakade mig från hufvud till fot. — Om jag skulle dö som den här, tänkte jag, utan en hand, som trycker min. Jag skälfde och mina tänder skallrade. Genom att släpa mig fram på händerna lyckades jag uppnå min säng, som stod ett par steg derifrån. Kroppens allmänna kraftlöshet hade hos mig skärpt själsförmögenheterna på ett märkvärdigt sätt. Allt, hvad som återstod mig af lif och kraft, hade samlat sig i hjernan. Jag hade feber, men en feber; som fördubblade min skarpsinnighet. Medan jag insvepte mig i täcket, tänkte jag: — Han kallade sig Surypåre, — och jag stafvade ordet Su-ry-påre, för att inprägla det i mitt minne. — Han talade om fyratiotusen francs, och hans sista ord återfordrade hans papper. Dessa papper ådagalägga således tillvaron af denna förmögenhet. Dessa papper äro troligtvis förvarade i kansliet. I denna sal, dit fremlingar och likgiltiga menniskor hafva fört honom, har han ej något namn, utan blott ett nummer: numro 33.