Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1868, sida 2

— Alldeles nyss. Bärarne berättade at han hade afsvimmat midt på gatan, oci att de förbigående hade betalt en bår fö att forsla honom till hospitalet. Läkaren upplyftade den sjukes ögonlocl och lyssnade till hans andetag, genom at trycka sitt öra intill hans bröst. — Ett anfall af kolera, sade han, oel jag fruktar att denne man kommit hit fö: sent. Jag skyndar till laboratoriet; varm vatten och kaneltinktur. Han återkom snart. Den sjukes tände voro sammantryckta, och man hade der största möda att förmå honom svälja. — Och öfverläkarne, som ej komms förrän i morgon! Den här stackarn skal sätta oss myror i hufvudet. Jag uppfattade både ord och åtbörder Underläkaren hade framtagit ett ankarul med sekundvisare. O om denne man, sade han, icke öppnar ögonen inom fem minuter, så är har förlorad. Oaktadt den likgiltighet, som den beständiga åsynen af det menskliga lidandet alstrar hos tjenstepersonalen på hospitalerna, blefvo sjukvaktarne uppmärksamma och stodo i spänd väntan. Minuterna förflöto, och jag sjeff, ehuru ointresserad i saken, kände min puls slå fortare. Det återstod endast några sekunder af den bestämda tiden, och den unge läkaren skakade på hufvudet. Plötsligt, likasom hade han insett att hans öde kunde afgöras genom en viljeansträngning, upplyftade 33 sina ögonlock, och hans runda, gulaktiga, stirrande ögonstenar visade sig. — Dricka! jag har — eld — der — der! pustade han med svårighet.