Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 april 1868, sida 3

Rättegångsoch Polissaker. (Från Borås). Mordet å Karin Bengtsdotter. Den 31 sistl. Mars förevar åter vid tinget i Wäby målet med f. sappören Hed och dennes hustru, båda häktade för mord å enkan Karin Bengtsdotter. De tilltalade hade städse förut uppgifvit, att de sökt förskaffa sig den arsenik, hvarom åtskilliga vittnen berättat, för att med densamma söka befria sig från råttor, hvilka de sagt hafva varit särdeles besvärliga. Nu deremot intygade flera vittnen och deribland de personer, som nu bebo de tilltalades stuga, att inga råttor der förefinnas och att de tilltalades berörde föregifvande således vore sanningslöst. Hed, som under hela ransakningen varit i en särdeles upprörd sinnesstämning och som uppdukat flera långa osammanhängande historier om huru Karin Bengtsdotter at misstag kommit öfver det gift, hvaraf hon aflidit, fann sig genom dessa vittnesmål försatt i sådant trångmål att han på domarens allvarliga uppmaningar slutligen erkände sig hafva föröfvat mordet i fråga, aremot han icke kunde förmås att uppgifva motivet för detsamma. Det är nemligen antagligt att detta skett för att förekomma upptäckten af åtskilliga stölder och mindre tillgrepp i trakten, men oaktadt Hed sålunda erkänt sig saker till mord ryser han för att blifva känd som tjuf, enär stöld i allmogens omdöme är snart sagdt det svåraste af alla brott. Heds hustru, som är en särdeles illa känd qvinsperson, hade under hela ransakningen fräckt och hårdnackadt nekat till medvetande om eller delaktighet i det skedda mordet, men då manncu slutligen erkände sig hafva besått detta, föll hon ljudlöst omkull på golfvet och syntes fullkomligt liflös. Möjligt är att hon uttröttad ar den långa ransakningen och den spännande uppmärksamhet, hvarmed hon måste hafva följt densammas skiftande gång, fattad af en plötslig sinnesrörelse vid mannens oväntade bekännelse, fallit i en verklig vanmakt, men antagigare är att hon genom en låtsad sådan velat uppväcka mannens medlidande med henne, så att ian ej skulle uppenbara hvad del hon kunde lafva haft vid brottets begående. I sednare hänlelsen lyckades hon fullkomligt; ty mannen kunde j förmås att erkänna någonting om hustruns tillsörande, ehuru allmänna omdömet är att det just varit denna, som drifvit mannen till brottet i råga. Ransakningen blef emellertid ytterligare wpskjuten till d. 16 d:s