irländska kyrkofrågan stod mellan de olika partierna i underhuset. Gladstone framställde sina tre resolutioner, enligt hvilka statskyrkan på Irland skulle uppnöra 8så. som sådan, samt förlora de hittilis ät denna kyrka tillkommande inkomster, hvaremot vederlag skulle lemnas åt åerm, HON härigenom ledo förluster. Mellan 38:delar och å3:delar at dessa inkemster skulle — efter beräkning — åtgå till sådane ersättmingar och således komma medlemmar och kyrkan till godo; resten skulle bilda en särskild irländsk fond, som på annat sätt skulle användas till Irlands bästa. Samtidigt skulle hvarje annat statsunderstöd till den katholska eller presbyterianska kyrkan upphöra. Gladstone afvisade Dispaelis beskyllning från en plötslig omvändelse från högkyrkan till motståndare af Sstatskyrkans han sade sig redan för flera år sedan hafva kommit från sin förra uppfattning och hade vid valen 1865 icke blifvit återvald af universitetet i Oxford, just emedan man der betraktade honom som affällning. Han bemötte derefter de hufvudsakliga invändningar, som man anfört emot förslaget, såsom att det skulle strida mot unionsakten och drottningens kröningsed (hvilka begge upplästes före förhandlingarne); att det vore ett ingrepp i egendomsrätten; att det skulle vara vädligt för högkyrkan i England, . s. v. Han visade, huru föga de fordna skärpta strafflagarne och förföljelserna hade förmått att m atarbeta den irländska katholicismen, hvilken tver tom tillvext, allteftersom man åt den måst bevilja större frihet. Han — och dera talare efter honom — upplyste, med sifleruppgifter, att protestanter nas antal astagit, så att högkyrkan e om missionskyrka hade varit ytterst olyc dig. F. frer Gladstone uppträdde lord Stanley, hvilken — som hvar och en vet — icke udast i nationalekonomiska, utan äfven och isynnerhet i kyrkliga frågor icke är ifnllblodig tory, med sitt ändringsförslag, hvars innehåll vi förut meddelat. Han medgaf — och detta i mycket tydliga och starka uttryck — att stora brister förefunnes, ja, t. o. m. skandaler i den irländska högkyrkans förhållanden; men han påstår, att dessa icke kunde undanrödjas genom sådana abstrakta resolutioner, som Gladstones. Frågan är ingalunda så klar, att man genast kan skrida till ett praktiskt ordnande af den, och man hvarken kunde eller borde binda det nya parlamentets frihet. Stanleys tal var i det hela matt, och den liberale Ioncreift, förr justitieminister för Skottland, påste,a genast, att Stanleys tal gifvit dödsstöten åt den irländska statskyrkan, Wer det lord Cranbourne, som förlidet, i A år utgick ur ministeren med anlednins af dess eftergifvenhet i valreformen, a gJöll ministören för dess tvetydiga hållni ag och särskildt för dess oklara resol ation. Han fö rade sig sjelf Vara 4a afgjord försvarare af statskyrkan oca påstod, att dess afskaffande på Ir end skulle kränka den äktigaste och rikaste tredjedelen af befolkningen dor Han påminde om, att Stanley, oca Disraeli äfven 1866 gjort motstånd mot Gladstones reformplan och begärt uppskof, men utan framgång; han ville elerföre ingalunda stödja ministåren. AJ, som i de liberalas leder intager en YÄnande sjelfständig ställning som Cranceurne bland de konservativa, försvarade mesolutionerna, men ville föreslå en ändring, som uppskjöt vidtagandet af några praktiska steg tills det nya parlamentet sammanträdde. Regeringens sollicitor general och en af de liberalas rättslärda medlemmar diskuterade frågan om, huruvida förslagen öfverensstämde med lag och författning, och dermed, slutade första dagens möte. I nästa raöte höll inrikesministern Hardy ett Jpperligt, men mycket häftigt tal mot, de liberålas och särskildt Gladstones .principfasthet och mot resolutionernas otydlighet, samt förklarade — ral-e emot Stanleys tolkning af ändringsför. slaget — sig aldrig vilja medgifva steuskyrkans upphäfvande. Denna split mellan ministrarne framhölls genast af Goeschen och sedan af Bright, hvilken sistaämnde påstod den nuvarande ,,minoritetsregeringen hafva åstadkommit,, att det faktiskt hvarken fanns någon regering eller någor opposition. Han erinrade om, att statskyrkan endast gjort irländarne mera katolska än förr och stärkt Roms inflytande, samt att det af Gladstone föreslagna ordnandet af förhållandena icke ställde de 700,000 högkyrkmännen på Irland sämre än flertalet af innevånarne i Skottland och Wales samt hälften af folket i England. Tories borde icke — så yttrade han — frukta för spöken; t. o. m. barn kunde ju vänjas att gå imörkret, och det skulle helt säkert icke vara större fara af statskyrkans upphörande än af frihandeln och valreformen. Under de derefter följande mötena talade general Peel, ministern för Ostindien Northeote och den irländske statssekreteraren lord Mayo mot resolutionerna, under det Lowe, Msborne. Cardwell, m. fl. talade för dem. Förhandlingarne slutade med tal af de tvenne hufvudledarne Disraeli och Gladstone. Ett hftfra förhållanda ovnac hafona In