Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 april 1868, sida 2

Efter en stund öppnades en dörr, bin deln togs från mina ögon, jag befann mig i ett svagt upplyst rum, i hvars ena vägg en öppning var anbragt. En man med befallande yttre sade til mig: — Mura igen den der öppningen! Jag lydde utan invändning. Efter slutadt arbete förde man mig till baka till det första rummet, en af de två männen fyllde tre glas och klingade med mig, i det han sade: — Se här er betalning, — och han kastade guld på bordet, — låt oss dricka ett glas, och sen farväl. Jag lydde åter. Sedan minns jag ej något vidare. Vid dagens inbrott vaknade jag på kajen. Min portvakterska måste hjelpa mig upp till min vindskupa. Knappt hade jag lagt mig på min madrass, förrän en ohygglig synvilla bemäktigade sig hela min varelse. Jag kände hur feberanfallet uppsteg från hjertat mot hufvudet, likasom en öfversvämning. Jag saknade styrka att resa mig, men plötsligt spratt jag upp, likasom drifven af en fjeder, och jag klädde mig omedvetet. Vid första trappsteget greps jag af en oemotståndlig svindel och föll framstupa. Jag nedstörtade utför tre våningar, till en punkt der trappan delade sig. Der fanns en bred afsats, på hvilken jag stannade; annars skulle jag hafva fallit utför alla sex våningarne. Jag var medvetslös och hvarje känsla hade öfvergifvit mig. Portvakterskan sprang till bygget och berättade olyckshändelsen för Saturnin. Denne, som kände min sorgliga ställning, skyndade genast till herr Vorimore.