Riksdagsbref. Stockholm a. 7 Anvil 1968 De sammansatt ra ett bland de intressantaste momenterna i vår nya riksdagsordning. De inträffa, såsom bekant, vid alla frågor, som röra statsutgifter eller inkomster, när kamrarne derom stannat i olika beslut. I stater med fullt utbildadt tvåäkammaresyst n har det blifvit underhuset, eller den folkvalda kammaren, som allena afgör sådana frågor. Hos oss tager första kammar 1 en högst betydande andel i äfven dessa beslut, hvilket också är i sin ordning, 2 äfven denna kammares ledamöter äro af folket valda män. Det svåra problem, som här förelåg att lösa, angick proportionen at hvardera kammarens beslutanderätt på detta område, då man å ena sidan måste undvika att lägga folkets sjelfbeskattningsrätt alltför mycket i första kammarens hand, och å den andra ville vinna en motvigt mot andra kammarens möjliga ensidighet, vid behjertandet af statsförvaltningens behof. De voteringar, som hittills egt rum, vittna, enligt mitt förmenande, att problemet blifvit mycket lyckligt löst. Andra kammarens mening har i allmänhet gjort sig gällande; men den första kammaren har också mer än en gång afgjort saken efter sin mening. Den förra kan ej klaga, att dess föresatser i fråga om sparsamhet m. m. omintetgöras af första kammaren, och denna kan icke beklaga sig öfver att sakna allt inflytande på statshushållningen. Så visar sig saken för den som lugnt och opartiskt betraktar densamma, hvilket naturligtvis ej hindrar en och annan ledamot i såväl den ena som den andra kammaren att klandra medkammarens alltför stora öfvervigt. Den första sammansatta voteringen i Lördagens plenum gällde bestämmandet af bankovinstens användning, dervid, såsom man känner, första kammaren velat till statens behof använda hela bankovinsten för 1866, eller 2,100,000 rdr, hvaremot andra kammaren ej ville taga mer än 1,500,000, på det att banken måtte , förstärkas med återstoden. Det påstods, att a voleringarno tvenne framstående ledamöter af förstal kammaren, som varit på besök i sina hem, varit så angelägna att deltaga i denna votering, att de tagit extratåg på jernvägen, för att hinna hit i tid. Det hjelpte emellertid icke. Med två röster i den förenade voteringen (142 mot 140) segrade andra kammarens mening, hvarefter med stor majoritet beslöts, att det till 1,500,000 rdr bestämda beloppet skulle utgå redan under 1868. Resultatet häraf måste naturligtvis blifva, att de 600,000 rårne måste uttagas genom beskattning, då man icke velat göra sig till godo den fullt berättigade inkomst, som statens bankrörelse lemnat, en inkomst, som i sjelfva verket icke utgör mer än 7 proc. ränta å statens i denna rörelse insatta kapital. Måhända var det likaså godt cut det s. k. landtmannapartiet i båda kamrarne här fick sin. vilja fram, enär det oförståndiga skriket om ,privatbanksintre 2ts inflytande inom riksdagen i annat fall blifvit säkerligen ännu bittrare. Beslu kan möjligen också komma att medföra en annan fördel. Såsom bekant innehar riksbanken ett belopp af omkring 12 millioner rdr i räntebärande obligationer, inköpta till det pris, som gällde för några år sedan, vid dessa obligationers utgifvande. Oaktadt kursen på dessa papper sedermera fallit (på några ända till 11 Zz under deras ursprungliga värde), hafva de i bankens bokslut upptagits oförändradt till det första priset, hvarigenom bankens behållning i sjelfva verket visa sig större än den är. På grund hära hafva också bankofullmäktige endast ytterst motvilligt utlemnat dessa papper på försäljningsmarknaden. Nu vore skäl at nedskrifva ifrågavarande tillgångar til deras rätta värden, och blefve, sedan man beslutat lägga 600,000 rdr af 1866 års vinst till grundfonden, denna oförändrad 25,000,000 rdr, derest man nedsatte obligationernas värde med detta belopp, hvilket skulle gå ganska väl ihop. Efter ett sådant steg, som är behörigt och riktigt, skulle man vara mindre motvillig att, vi behof, realisera dessa tillgångar. — Jag har anledning tro, att motion kommer at härom vid riksdagen väckas. Den af statsutskottet tillstyrkta och a andra kammaren gillade, men af den första afslagna förändringen i utrikesdepartementets stat blef vid samfält votering, med. ganska stor majoritet, riksdagens beslut. I fråga om laboratoriebyggnaden segrade sparsamhetsmeningen med 4 röster (143 mot 139), likasom ock beträffande befästningsarbetena. De funnos, som befarade att krigsministern skulle lägga sig denna utgång alltför mycket på hjertat, seende deri en brist på förtroende från riksdagens sida. Men denna uppfattning är icke riktig. Andra kammaren, hvars stora majoriteter i båda frågorna gifvit utslaget, har icke velat dermed visa något underkännande af krigsministerns sträfvandeh, men den har ansett sakerna vara onödiga, åtminstone för tillfället, och har derföre ej velat bevilja de dertill äskade medlen. . . . I öfrigt måste regeringen finna sig uti sådana kontroverser, så länge man ännu eger i friskt minne dess föregående anslagsfordringar. Så begärde man förlidet år 3 millioner rdr till nya gevär och 300,000 rdr för tillverkning af kopparpatroner, hvartill man ännu icke egde ett enda gevär, och detta allt under det man förklarade, att den största sparsamhet borde iakttagas. De till hälften nedsatta beloppen hafva ännu ej kunnat användas, tack vare den långsamhet, hvarmed an ordningarne för gevärstillverkningen i Eskilstuna blifvit utförda. Så länge sådana stora misstag ännu lefva i friskt minne, måste regeringen råka ut för obehaget att da sma anclagcsfardringar nå denna huffå: —2 TOOS Ö