Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1868, sida 1

kiga näfvar, kyste mig på pannan och sade blott: — Var en man! Vid denna kyss och dessa ord steg jag upp och gick ned i verkstaden. — Det var då en svår tid för dem, som drefvo forslingsrörelse. Jernvägen hade nyss blifvit öppnad och konkurrerade med våra stackars forvagnar. — Min fars förtjenster aftogo allt mer och mer. Magloire fördubblade min aflöning, utan att jag ens yttrat en hänsyftning ditåt, och jag kunde underhålla huset. — Fortfar att knoga på det här viset, och inom två är skall jag skicka dig till en murmästare i Paris, hos hvilken jag förr arbetat. Det skall bana dig väg, min gosse, var lugn! och då får du se dig om i verlden! Magloire gnolade en visstump och aflägsnade sig; — han gnolade alltid. Min fars rörelse gick allt sämre, och ban förlorade all kraft. Man såg honom ofta på Charbounierskullen betrakta de förbiilande jernbantågen och knyta näfven åt dem. Halstannat år förfsöt under dessa beständiga qval. Deremot gick värdshusrörelsen i Etampes förträffligt. Min äldste bror kom hem en vacker dag, gjorde en allmän utgallring af utmagrade hästar och, gamla kärror, tog far under ena armen och penningpåsen under den andra. Innan han steg upp i sin karriol, delade han myntet i tre lika delar: Den ena för min systers kloster, den andra för mig; — han lemnade den egenhändigt till mig, — stoppade återstoden, som ej var särdeles stor, i sin egen ficka, derefter omfamnade han mig, steg upp i sitt åkdon och reste sin väg.