Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1868, sida 1

Vid denna tid firade min bror sitt bröllop. Jag bevistade akten, splittsprångande ny från topp till tå. Med hvilken glädje min stackars mor omfanmade mig! Dyra, heliga qvinna! Hon hade ej lång tid öfrig att omsamna mig, och det sätt, hvarpå hon betraktade mig, förrådde en aning om hennes snara död. Hon måste emellertid, — enligt bruket hos oss — öppna dansen med brudens sar, en tjock hedersman, som sprattlade och stampade så att väggarne darrade. Bröllopet firades i September, och i Januari månad året derpå gick min mor bort till dessa verldar deruppe, om hvilka hon hade drömt så ofta. Jag storgrät i djupet af mitt hjerta, men mina ögon voro torra, och jag sökte att med blicken genomtränga molnen, för att se henne ännu en sista gång. Jag såg henne icke, men jag kände henne i den blygråa lyften; min syster höll mig i handen under hela den förfärliga begrafningsceremonien. Hon anade mina inre qval och försökte trösta mig med de orden, att de döda äro mycket lyckliga. Jag flydde till Magloire, hos hvilken jag hade min lilla kammare, sedan man kastat den sista skofveln jord öfver grafven. Man uppsökte mig för att hemta mig till en middag för slägtingarne och de inbjudna. Man sökte draga mig med sig, jag vägrade, och då en uppväxt kusin från Saint-Prest fattade mig i handen för att medföra mig med våld, bet jag honom illa. Jag grät under åtta dagar. En morgon steg Magloire in i min vindskupa, fattade mitt hufvud mellan sina val