Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1868, sida 2

Andra kammaren. Diskussionen om beskattning å hvitbetssockertillverkningen sysselsatte kammaren under allra största delen af sammanträdet. Emot den föreslagna beskattningen uppträdde hufvudsakligen hrr Ola Jönsson, Tranchell, Siljeström, Ocklind, O. B. Olsson, von Troil, frih. Schultzenheim och Otterström, äfvensom hrr Hedengren, Åke Andersson, Per Nilsson från Kristianstads län och Medin, och framställde, såsom yrkande, dels afslag å utskottets förslag, dels bifall till hr Arrhenii reservation. De vigtigaste skäl som å denna sida anfördeg, voro, att den föreslagna skatten i sjelfva verket vore detsamma som ett förbud mot hvitbetssockertillverkningen, som ännu vore en så späd planta, att den skulle aftyna, såvida den icke lemnades full frihet att utveckla sig till ett starkt träd. När detta inträffat, kunde man gerna belägga den med en tillverkningsafgift, men icke förr. På detta sätt hade man förfarit i Frankrike och Tyskland, och först när tillverkningen i dessa länder nått en betydlig utveckling, pålades en i början högst obetydlig skatt, som sedermera smänmgom ökades. Följden af detta förfaringssätt har varit, att hvitbetssockertillverkningen i Frankrike för närvarande utgör. nära 600 mill. skålp. och i tyska tullföreningens stater nära 500 mill. skålp. I Irland, der fråga uppstått om hvitbetsodling, hade man begagnat ett alldeles motsatt förfarande, i likhet med det hos oss föreslagna, att beskatta näringen innan den ens uppstått, och följden har blifvit att ingen hvitbetsodling der kommit till stånd. Emot det påståendet att, om hvitbetsodlingen icke kan bära den föreslagna skatten, det vore bättre att odla spanmål, invändes, att man borde odla det som frambragte den absolut största produktion. I jemförelse med spanmål lemnade hvitbetor största behållningen, äfven derföre att jorden, långt ifrån att bli utsugen genom hvitbetsodling, tvärtom blef mycket tjenligare att med säd besäs. Utom det att den föreslagna skatten kunde sägas vara öfverflödig, emedan regeringen nog i annat fall skulle gjort framställan om dess införande, borde man akta sig att gå vidare på den redan för långt beträdda vägen att pålägga indirekta skatter. Visserligen vore det sannt, att staten gjorde en förlust derpå, att hvitbetssockertillverkningen finge drifvas utan särskild skatt, men denna förlust uppvägdes många gånger ej allenast genom de stora summor, som kunde behållas qvar i landet, genom att slippa köpa så mycket utländskt socker, utan äfven af den utveckling, det svenska jordbruket genom hvitbetsodlingen skulle ernå. För bifall till utskottets förslag talade hrr Hedlund och Muren, hvarjemte hr Lindström helt enkelt yrkade bifall till detsamma. De hufvudsakliga skäl, som af dessa talare anfördes voro följande. Visserligen voro de indirekta skatterna ett ondt, som det vore särdeles önskvärdt att kunna afskaffa, om man blott ville höja den direkta beskattningen; men att gilla ett förfaringssätt, som, utan att minska den indirekta skatten, hade till afsigt att leda den från statens till några enskildas förmån, vore väl icke heller att se de fattigare klasserna till godo. Det vore alldeles icke fråga om att pålägga någon ny skatt, utan endast om borttagande af ett premium för en tillverkning, som deraf ingalunda vore i behof. Denna skatt kunde icke liknas vid det skydd, man uppställt för andra näringar, enär skyddet för dem haft sin grund i ett förbud, då denna blifvit ifrågasatt endast för statskassans skull. Hvad beträffar denna trågas historik, så klagade man i Frankrike, alideles som nu hos oss, att skatt på näringen skulle vara detsamma som dess ruinerande. Lyckligtvis hafva dock olycksprofetiorna icke blifvit sanning: tvärtom har hvitbetssockertillverkoingen utvecklats till den grad att statskassan deraf erhåller en inkomst af 200 mill. fres och att socker för 100 mill. fres exporteras. På samma sätt skulle det säkerligen tillgå äfven hos oss, ehuru man säger, att resultatet af den enda fabriken här i landet ingalunda varit lysande. Vore detta sannt; — så mycket sämre; ty om staten ser mig 100,000 rdr, men jag blott kan förtjena 50,000 rdr, så kan man väl säga, att den affären borde upphöra. Huru mycket denna fabrik verkigen förtjenar vet man icke, och den enda person, hr Tranchell, som derom kunnat upplysa, undvek lå han hade ordet att derom yttra sig. Att benållningen likväl borde vara ganska betydlig, cunde man sluta deraf, att två af sakkunnig peron nyligen uppgjorda förslag till anläggning af witbeissockerfabriker, upptogo för den ena en vinst af 34 4 och för den andra en ändå större.