Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1868, sida 2

I samma ämne yttrar Aftonbladet för sistl. Thorsdag bland annat: Behandlingen af denna angelägenhet och utgången deraf har lifligt i minnet återkallat Bastiats verldsberömda afhandling: Hvad man ser och hvad man icke ser. Om någon hade vid riksdagen väckt motion derom, att till understödjande af en i Landskrona befintlig fabrik för tillverkning af socker af hvitbetor skulle beviljas ett årligt anslag af 200,000 rdr, så skulle detta betraktats och behandlats såsom den mest skyhöga galenskap, och allmogens representanter från alla orter skulle med en mun hafva predikat emot den himmelsskriande orättvisan uti att af det tungt beskattade och med nöd kämpande folket utkräfva en sådan summa för att gynna några enskilda personer i Landskrona och trakten deromkring. Detta anslag, som man aldrig skulle bevilja om det gällde att uppföra det i utgiftsstaten, der det blefve synligt, det ger man dock med största beredvillighet och vill icke ens höra ifrågasättas att det skulle indragas. Men hvarföre? Jo, emedan man icke ser det! Det ingår icke i budgeten såsom en tillökning i utgifterna, utan endast såsom en minskning i inkomsterna, det är hela skilnaden. Tandskronafabriken åtnjuter i alla fall anslaget med full laga rätt, och vi lyckönska densamma till den frikostiga dotationen, på samma gång som vi beklaga folket, som måste betala den. Stockholms Dagblad skrifver i samma fråga: Hvilken tror ni är lyckligast och hvilken tänker ni blir rikast, Christina Nilsson eller Landskrona sockerbruk? De äro visserligen incommensurabla storheter, dessa tvenne celebriteter, men för närvarande kan man ej underlåta att göra jemförelser dem emellan. För vår del tro vi att sockerbruket är mycket lyckligare och bestämdt blir mycket rikare, än den firade sångerskan. Det är visst sannt, att Frankrikes charmanta kejsarinna låtit vid en representation af operan , Hamlet till Christina Nilsson öfverlemna sin egen bukett af kejserligt doftande violblommor, på hvilken hennes majestät sjelf, några få ögonblick förut, luktat med sin egen fina och vackra näsa, och detta har sannerligen icke händt och kommer troligtvis ej heller att någonsin hända Landskrona sockerbruk, hvilket tvertom fått lukta på helt andra buketter, synnerligen under diskussionen i andra kammaren förliden Onsdag Det är också sannt, att Christina Nilsson i present af fransmännens kejsare fått mottaga ett dyrbart garnityr i perlor, smaragder och diamanter. Men hvad förslår allt detta mot att, icke af en kejsare eller kejsarinna, ty de äro vanligtvis icke så noga med styfrarne, utan af en folkrepresentation, som klagar öfver de odrägliga skattebördorna och funderar bra länge innan den voterar ett anslag på 3,000 rdr till ett fosterländskt ändamål, att af en sådan folkrepresentation, säga vi, erhålla i ren present 200,000 rdr om året? Det är detta hittills oerhörda, som vedersarits Landskrona sockerbruk och hvaröfver allmänheten storligen förvånar sig. Vi hafva redan vid redogörelsen för riksdagsförhandlingarne refererat den märkliga saken, men det tillhör dagens krönika att inregistrera den kolossala förvåning, hvarmed riksdagens beslut mottagits i Stockholm, så snart utgången af voteringen i andra kammaren blef bekant och man erfor, det majoriteten derstädes anser statsverket nog rikt att ej behöfva någon ersättning för den förlust, som tillskyndas detsamma genom minskad sockerimport och deraf minskade tullintrader utan motsvarande tillverkningsskatt å den inhemska hvitbetssocker-fabrikationen. Emellertid begagna vi tillfället att på det hjertligaste gratulera den lyckliga sockerfabriken, hvilken nu blir i tillfälle att försötma lifvet för Sverges allmoge och naturligtvis ej glömmer att i främsta rummet göra söta miner åt andra kammarens majoritet.