Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1868, sida 2

Hon hade under vägen betraktat landskapet med öfverraskning; hon tycktes igenkänna träden, och då vagnen passerade förbi hyddan, försökte Louise att kasta sig ur. Jean qvarhöll henne, och hans ögon fuktades, då han kände igen det röda taket, under hvilket hans ungdom förflutit. En läkare från Houdan drog Surypåres axel åter i led samt föreskref några dagars stillhet. Då aftonen inbröt, inträdde Trelauney i den trogne tjenarens rum och satte sig bredvid hans säng. — Nu, sade han till honom, väntar jag af dig en fullständig lefnadsteckning. Du har sagt mig, att jag har träffat dig i Cayenne. — Jag känner din hängifvenhet; meddela mig dina lefnadsöden, jag har rätt att lära känna dem. Surypåre uppreste sig för att betrakta denne man, åt hvilken han hade egnat sitt lif, och han började: — Ingenting förutsade, då jag inträdde i verlden, att jag längre fram skulle framsläpa en äfventyrlig, olycklig eller vanhederlig tillvaro. Mitt namn är inte Surypöre, utan Pierre Brunier helt rätt och slätt, och jag är född i Chartres, en fridfull stad, som allrig har låtit tala om sig. Min far hade ett litet forslingskontor, om var tillräckligt för våra behof och örskaffade oss ett visst välstånd. Min mor — jag ser henne ännu blek och juklig sysselsatt bland kunderna och stallsetjeningen, — öfvervakade det inre och baren, med ett uttryck som erinrade om nartyrerna på kyrkomålningarne.