Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 april 1868, sida 3

Blandade ämnen Ett nytt vapen. En kapten Linnemann vid danska arm6en har nyligen uppfunnit ett vapen, som i all sin enkelhet synes komma att blifva af stor betydelse. Detta vapen består helt enkelt af en spade, som utgöres af ett 71, tum långt och 6 tum bredt blad och ett 12 tum långt skaft. Bladet, som är temligen,kupigt, är förfärdigadt af härdadt fjederstål och är på högra sidan skarpslipadt, så att det ätven kan göra tjenst som yxa, medan den venstra sidan är uppsilad till såg. Spaden kan bäras i hvarje lifbälte och väger blott 112 f., medan en vanlig infanterisabel väger 12 7l. mera. Den är mycket stark och på densamma kan bäras en vigt af 200 fk. Spadens hufvudsyfte är att sätta soldaten i stånd att genom gräfning hastigt kunna åt sig uppkasta ett skydd mot fientlig eld. Vid med densamma företagna gräfningar har man uppnått följande lysande resultat: Vid uppställning af en liten trupp under full packning och en alns afstånd mellan. hvarje soldat, har hvarje man på en tid af 6 till 8 minuter kunnat gräfva sig så ned i jorden att han blifvit fullkomligt betäckt. och vid fortsatt arbete har man på 15 minuter uppkastat en fullständig löpgraf med tillräcklig plats både för manskap och befäl. Enskilda framskjutna tiraljöre ha på jemn mark tillochmed kunnat skaffa si betäckning på 3 å 4 minuter. Utom denna utomordentliga fördel eger spaden äfven en mängd andra. Den är af stort gagn som fascinknif; den har blifvit använd till att fälla träd, och ha dervid 3 man på en tid af 35 minuter kunnat fälla 27 lönnoch askträd, hvilkas stammar i medeltal hade 31:-tums diameter. Alldenstund den är skarpslipad och lätt att handtera, är den tillika ett förträffligt personligt försvarsvapen i handgemäng. Slutligen uppgifves att spaden tillfölje af sin ihålighet äfven skulle kunna tjena soldaten som stekpanna, vid de ingalunda sällsynta tillfällen, då intet kokkärl finnes i närheten. Det är knappt något tvifvel om att ett vapen, som är användbart på så många sätt, snart skall blifva soldaten ett kärt redskap, som han alltid skall söka att hålla i godt och brukbart stånd. Sångaren Julius Stockhausen, som för närvarande gästar Köpenhamn och der blifvit dagens lejon, är utan tvifvel en af nutidens aldrastörsta sångförmågor. Redan på 1850-talet engagerad vid Opera-comique i Paris väckte han derstädes, dels för sin utmärkta röst, dels för sitt lefvande musikaliska föredrag, en uppmärksamhet och en beundran, som i lika grad kommit högst få sångare till godo. Han har efter sitt afträdande från denna scen vistats i Tyskland såsom sånglärare och vid alla musikaliska fester eftersökts som sångare; hans elever anses för närvarande fö Tysklands bästa sångartister. Om hans uppträdande i Köpenhamn låna vi ur en korrespondens från Köpenhamn till ,.Sn.-P:n följande: ,Stockhausen är dagens lejon för alla, hvilka förstå att njuta det bästa, det mest fulländade och fina, som en mans sång kanske någonsin har presterat. Stockhausens mjuka, malmfulla och oändligt fint utbildade baryton och utomordentligt musikaliska föredrag öfvergår allt hvad man här hittills har hört — kanske med undantag af Jenny Lind. Han är underbar, då han sjunger Lucisers aria ur Händels oratorium La resurrezione, emedan detta nummer fordrar en ofantlig volubilitet i rösten och en oändlig aspiration för att bibehålla egaliteten i rösten — och hans toner äro fullkomligt likartade från den högsta falsett till den fullaste bröstton. Med den renaste ädelhet föredrager han den gamla italienska musiken, t. ex. Stradella. Men sitt mästerskap finner han i nutidens romantiska musik, såväl den ljusa franska (Boieldieu), som den mörka tyska (Schubert, Schumann, Beethoven). Först då man hört honom sjunga arierna ur ,,Jean de Paris, ,,Den lille Rödheette och Joconde, får man ett begrepp om all den smak och finhet, som ligga i en fransk operacomique. Och hans föredrag at Schuberts ,,Die schöne Mällerinn eller Erlkönig-, eller af Schumanns musik till Heines ,,Dichterliebe — är så rörande och gripande, att det tränger ända in i själens djupaste djup. En ljusskygg prest, kyrkoherden Flyborg i Fridlefstad, Blekinge, är af sina sockenbor hos vederbörande domkapitel anklagad för att ur församlingens sockenbibliotek hatva bortplockat åtskilliga i hans tycke rationalistiska böcker, såsom Menniskan af Zimmerman, ,,Den siste Athenaren af Victor Rydberg, m. fl. Bland abrakadabra, som minneskonstnären Rudigier häromdagen framsade vid en representation i Karlskrona, förekom äfven det äfventyrliga ordet: -Klyfvarbomsstampdäfvertskirskänklingstaljelöparebeläggningskrysshult.