Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1868, sida 2

förmå Irlands befolkning att inträda på den nya banan, började förföljelserna mot katholicismen, och den gamla kyrkans inkomster och besittningar, jemte en stor del af dess andliga embetsmän, gingo öfver till den nya kyrkan. Härigenom uppstodo missförhållanden, hvilka till största delen fortplantat sig till nutiden. Hela tolket måste betala afgifter till underhållande af en kyrka, hvilkens medlemmar voro en obetydlig minoritet. Och icke nog med, att man afpressade den katholske irländaren afgifter till ändamål, hvaraf han icke hade någon nytta; han kände sig tillika kränkt till sitt samvete, enär han tvingades att lemna den främmande menighet, som i hans ögon var kättersk, medel att existera och utbreda sina läror. Den förhatade fremmande kyrka, hvilkens anhängare blott utgjorde 116:del af befolkningen, underhöll på hela befolkningens bekostnad en riktig armå af prester; på en half million menniskor kommo 4 erkebiskopar och 18 biskopar. Först 1833 utverkade Stanley, den nuvarande lord Derby, att 2 erkebiskopsdömen och 8 biskopsdömen afskaffades. Det var intet under, att ett sådant tillstånd endast med våld kunde upprätthållas. Ännu i vårt upplysta århundrade har Irlands anglikanska presterskap indrifvit tionden med polisens och truppernas tillhjelp. Det uppstod förtviflade strider; man mördade dem, som skulle utkräfva tionden, och landtmännen ledo utomordentligt. År 1832 kunde af 160,000 på st. förfallna utgifter endast indrifvas 12,000 pd, och detta ändå under uppror och blodsutgjutelse. Härtill kom, att ett stort antal prester inkasserade blodspenningarne, utan att lemna något vederlag, icke ens till protestanter. Det fanns och finnes ännu i Irland herdar med lysande inkomster, men utan hjordar, och å andra sidan åtnjuta protestantiska själasörjare inkomster af hundratals pund sterling, för att skänka sina religiösa omsorger åt ett dussin trosförvandter. Ett sådant tillstånd kunde i längden omöjligen fortfara. Efter långa parlamentariska fälttåg blef tionden slutligen förminskad med Y,:del och förvandlad till en ränta, som skulle utgå af grundegendomarne. Detta var ett framåtskridande, ty derefter var det — i de flesta fall åtminstone — välmående och den herrskande kyrkan tillgifna grundegare, som omedelbart skulle betala afgifterna, och utkräfningen af dem gick för sig med lätthet. Härmed trodde och tro ännu statskyrkans blinda försvarare, att ett rättmätigt förhållande är åstadkommet; att den nuvarande regeringen föga afviker från denna uppfattning, bevisas af Disraelis uppträdande. Man har äfven trott sig kunna aftärda den irländska befolkningens besvär med att beteckna dem som sentimentala klagomål. Men huru föga sentimentala och huru materiella klagomålen äro, bevisas af följande siffror: Irländska statskyrkan räknar 693,000 bekännare bland 5,720,000 individer, af hvilka 4,500,000 äro katholiker och 523,000 presbyterianer, och denna kyrkas årliga inkomster belöpa sig till 600,000 pd st. under det kapitalvärdet anslås till 13 millioner pd st., kyrkans egna jordegendomar och biinkomster årligen inbringa 200,000 pd st., och resten — 400,000 pd st, — inflyter af tionden. Men hvem betalar tionden? Omedelbart egendomsegarne, men medelbart arrendatorerna, och de sistnämnde äro Irlands katholska befolkning. De sednaste debatterna hafva gjort det tydligt, att dessa Englands liberala män kommit till en riktig uppfattning af dessa förhållanden och de förpligtelser, som följa af dem. Mycken förtjenst häraf har earl Grey, som redan för tio år sedan bragte frågan å bane i öfverhuset, samt lord Russell, men ännu mera Jolm Brights tal i och utom parlamentet. Nu har Gladstone ställt sig i spetsen för den liberala rörelsen. Den irländska befolkningens försvarare lägga mindre vigt på, hvad som skall ske med kyrkans egendomar och inkomster, än på, att Irland blir befriadt från den påtvingade statskyrkan. Man har t. ex. hört yttras: Kasten pengarne i sjön, om I icke förstån använda dem på annat sätt; men låten ett sådant tillstånd icke fortfaralHvad som än kommer att ske i denna riktning, så är den irländska statskyrkan dömd till döden, och domen skall snart blifva utförd. Alla ansträngningar af orangisterna i Irland samt af presterskapet och torypartiet i det hela förenade konungariket skola icke förmå att i många är fördröja dess undergäng.AFRIKA. En depesch från Antalo af den 8 dennes lyder så: , Engelska expeditionens förtraf har uppnått Attalo, 20 mil norr om Ashangis. Vägarne äro mycket dåliga; sundhetstillståndet godt. Konung Theodor inväntar — efter hvad som påstås — engelsmännen på den förskansade platån vid Talanta. En af de sednaste berättelserna från Magda innehåller följande: Sedan vi lärt närmare känna abyssinierna, har det blifvit oss tydligt, att de som krigare ingalunda äro att förakta. De ha mycken öfning uti att rida och kasta spjut; de anställa ofta kappränningar och yttra, det de nog skulle kunna mäta sig med engelsmännen, om de hade lika goda vapen som de. Konung Theodors soldater lyda honom, ehuru han med hvarje dag ökar sina grymheter. Såsom exempel må anföras, att sådane personer, som framkallat hans vrede, kastas i elden, sedan han låtit sy in dem i säckar eller doppa dem i olja. Ett annat drag af honom må äfven anföras. Då Theodor hört, att hans trupper ville göra myteri, uppsteg han på en höjd, samlade trupperna omkring sig, svängde sitt spjut och ropade: ,I skurkar! Jag vet, hvad I hafven för Er; I viljen dräpa mig, om I vågaden, men förrän detta sker, skall jag) göra med hvar och en af Er, som med ; den der! Hans spjut susade genom luf-!