Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1868, sida 3

Om norra Finmarken i Norge meddelar ,,Kri stiania Aftenblad följande utdrag ur ett bref från en der nyligen bosatt man: 3Jag ser, att du tror, det jag lefver i ett egyptiskt mörker, men jag måste på det bestämdaste protestera emot allt beklagande i detta hänseende. Detta mörker är bara en tom skräckbild: man ser icke solen, det är allt, men man märker dock hennes tillstädesvaro, och man kan till och med på den mörkaste dag arbeta utan ljus under 2 timmar. Mörker och mörk tid är bara ett talesätt, ty det kan vara detsamma om vi se solen eller icke; hafva vi icke sol, så hafva vi herrligt månsken och norrsken, så att det är nästan lika ljust om natten. När man så kl. 2—3 på morgonen kör (naturligtvis med ren) genom rimbelagda björk: skogar i klingande före, den ene efter den andre, i vildt karrier, — ja, då är man att missunna, det är allt hvad jag kan säga, — det är både skönt och behagligt. — Här skall du få en bild af min verld: Skjutsen har kommit, alla skola ut; 2:ne (verkliga) damer skola deltaga i sällskapet, 20 renar stå förspända. Vapussen, d. v. s. förköraren, kastar sig i pulkan, och så bär det åstad huller om buller, ett par pulkor kastas omkull och dragas med, pulkorna slå emot hvarandra, några renar fara hit, andra dit, om hvarandra; så småningom sluter sig dock den ene renen efter den andre i den förstes spår; de personer, som hade fallit ut ur de kullstörtade pulkorna, hafva åter kommit upp, och allt är i ordning; det går framåt i skarpt traf, ibland med 4 renar bredvid hvarandra och ibland i en lång rad med den ene efter den andre. Nu går det godt en stund, vägen är jemn och god; men snart kommer en backe, krokig och brant, stenig och tufvig. Nu bär det åstad, men ej längre hvarken i traf eller galopp, det är för svaga uttryck, utan i vilda hopp. Pulkan far öfver en sten, ett hopp högt upp i luften, åter ned i pulkan eller i snön utanför densamma. I sednaste fallet stannar man renen och kastar sig åter i, hvilket dock är lättare sagdt än gjordt. Två mil äro körda, renarne måste hvila. Vi äro på toppen af ett fjell, det är 23 å 24 graders köld, men stilla, lugn luft. Damerna placeras bakom en stor sten, det öfriga sällskapet lägrar sig rundt omkring i snön, renarne äro bundna och uppsparka mossa under snön. Matsäcken framtages, på aptit är ej brist, lifsmedlen försvinna med fart, en dram eller ett glas vin håller kölden borta. En halftimmas tid har gått, resan fortsättes utför fjellet och vidare öfver is och myrar, berg och dalar, och omsider framkommer man till boningshus, der natten skall tillbringas. 13 renar ligga ute på gården, de öfriga ha tagit en annan väg, finnarne sluta sig till husets innevånare, under det vi, 2 damer och 4 herrar, ha fått det bästa rummet åt oss öfverlåtet. Aftonmåltiden är färdig, bestående af renstek och buljong. Knitvar och gafflar begagnas icke, man begagnar fingrarne, buljongen drickes ur fat och koppar. Det är natt. Damerna ligga fullt påklädda i sängen, vi andra ligga på hö på golfvet med renhudar öfver höet samt renhudar och renpelsar öfver oss, men på att sofva tänker till en början ingen; man endast skrattar och pratar. Slutligen insomnar man och sofver till morgonen, då resan fortsättes. Här har du en tafla af detta vultima Thule, der efter min mening allt icke är så galet, att det förtjenar detta namn. Liksom jag tillbakavisar detta uttryck, likaså måste jag beriktiga din mening om ,Finmarkens enslighet — en skön ensamhet, minsann, jag har ej hunnit taga en bok i hand alltsedan jag kom hem från Vadsö den 1 December. Du frågar väl hvad jag har gjort, och det blir ganska svårt att besvara. Tiden har gått som en dans: om dagen hafva vi heldst varit ute och åkt, om aftnarne hafva vi, antingen hemma eller borta, dansat eller haft musikaliska underhållningar med guitarre, flöjt, violin och sång. Föredrag om de egyptiska hieroglyferna. Kandidat Lieblein höll den 18 dennes ett föredrag i Kristiania och berättade, huru man hade lärt att läsa den egyptiska skriften, särdeles hieroglyferna. Han omtalade de fruktlösa försök, som i fordna dagar blifvit gjorda, och kunde icke tillerkänna någon vetenskaplig förtjenst derom åt någon annan, än svensken Åkerblad, den ban kallade den svenska Oedip. Vi kunna tillskrifva svenskarne, sade han, den äran att hafva gjort det första afgörande steget till tydning af en egyptisk text. Den svenske diplomaten Åkerblad, som på den tiden (1802) vistades i Paris, upptog S. de Sacys försök att tyda den ena af de egyptiska texterna på Rosettestenen. Derefter meddelade talaren en lefnadsteckning öfver Åkerblad, berörde hans brefvexling med 8. de Sacy och förklarade sig gerna vilja bidraga att förskaffa Åkerblad det erkännande, som i detta afseende honom tillkommer, och som, att döma af ,, Svenskt biografiskt lexicon, icke ens i hans eget fädernesland kommit honom fullt till del Talaren anförde engelsmannen Youngs ord: ,, Beträffande den demotiska skriften tyckes Champollion hafva uträttat högst obetydligt, samt tillade, att Champollion upptog Åkerblads resultater, utan att nämna honom. Tyskarne, sade talaren, låta dock Åkerblad rättvisa vederfaras; detta synes af Schwartzes gedigna verk: ,Das alte Mgyptenk, och af den plats, som Lepsius tilldelat Åkerblad i dechiffreringens historia. — Derpå uppdrog talaren en öfversigt öfver engelsmannen Youngs egyptologiska arbeten och omtalade slutligen de första arbetena af fransmannen Champollion, egyptologiens fader. .