Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1868, sida 2

— Nu har jag således en, sade Trelauney för sig sjelf. Samma afton egde en tillställning rum i den blå salongen hos Fröres-Provenceaux. Ett gladt och lysande sällskap var der församladt. Marianne de Fer, Yvonne Pen-IIOåt, den lilla blonda Bretagneskan, mademoiselle Fraise, alltid leende och full af upptåg, samt två eller tre nykomlingar bland dessa lättjans och nöjets prestinnor. Det är anmärkningsvärdt att folket i Paris blifver dagligen allt mera upplyst och föråcladt. De små lösdrifvare, som lefva af sin fiffighet på boulevarderna, äro vanligtvis öfvergifna barn, hvilka irra omkring utan att någon vakar öfver dem, öfverlemnade åt sina egna onda böjelser eller åt andras dåliga exempel. De verkliga barnen af Paris arbeta likasom sina fäder och finna sig väl deraf. Åilven arbetarnes döttrar hafva lärt sig att älska arbetet och äro stolta öfver att lefva deraf. Lasten blifver ett undantag, och beviset derför är, att nästan alla de olyckliga qvinnor, som gjort lasten till ett yrke, äro från de fattigare provinserna eller från utlandet. Tyskor, polskor, italienskor och engelskor lefva af detta vanärans bröd, som våra redliga arbeterskor förakta. De nykomna bland fruntimmerna vid denna tillställning hos Provenceaux kallades endast med sina binamn: Lärkan, Rosenkinden och Handsken. (Forts.)