Raoul de Vihepont utropade med sorvåning: — Ni känner således Lovise? — Louise? — — svarade Trelauney, är det icke den unga flickan, som pi hade förfört? — Nå väl? inföll Raoul. — Nå väl, detta barn, som var döende af hunger och köld, var ert. Herr Raouls drag uttryckte en viss förvirring. — Kanske, hviskade han. Och han tillade: — Emellertid har jag låtit återtaga barnet. E— Genom hvem? — Genom en man, ovärderlig i dessa slags affärer, en herr Combalou, som jag rekommenderar hos er, mylord. — Huru har modern kunnat samtycka till denna skiljsmessa? — Hon har icke samtyckt dertill. — Har man frånröfvat henne sitt barn? — Hvad rör det mig! Endast man ej kommer och kastar det i armarne på mig. — Och Louise? — Combalou säger att hon är vansinnig. — — Det förvånar mig ej, det var en öfverspänd, enthusiastisk natur. Trelauney vände hufvudet åt sidan för att dölja en tår. — Louise — vansinnig, tänkte han. — Dessa uslingar skola finna mig utan barmhertighet. — — — Han tog sin hatt och drog på sig handskarne. — Mylord, sade Adrien, — tru baronessan de Remeney har mottagning om Onsdagarne. — —