korsaren. I Frankrike bortliägger jag det lubbla w för att underlätta uttalet, — — men denne Trelawney var min far! — Lord Ellies, min onkel, har gjort mig till arfvinge af sin titel, med vilkor att jag skulle bevisa honom, att min far ej hade gjort en mesalliance, då han gifte sig med en hinduiska. Ingenting var lättare: in mor framlade bevis för sina anor inda till det tjugonde seklet före Budhas första uppenbarelse som menniska; — — omkring sextusen år. — Mylord, utropade Adrien de Saulles, ni skall förödmjuka vår faubourg SaintGermain. — Innan jag tänker på att förödmjuka, önskar jag lära känna den. — — — Jag skall hafva den äran, mylord, att införa er till några slägtingar af min familj. Engelsmannen bugade sig till tecken af erkänsla. — Känner ni, frågade han, fru baronessan de — de — en ungersk dam? III. Uvaruti vi återfinna gamla bekanta. — Madame de Remeney? frågade Raoul. — Ja, ja, — de Remeney. Adrien de Savlles rodnade lindrigt. — Ja, mylord, svarade han med en viss förvirring. — För tusan, tillade Raoul, — min vän Adrien de Saulles är på väg att gifta sig inom den familjen. — Hav baronessan en dotter? — Hos henne finns en sjuttonårig engel, som man kallar fröken Edwige. Ba