Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 mars 1868, sida 1

AA F— KR SE afslutade konkordatet, eller ej. I herrehuset hafva — som kändt är — utom de kejserliga erkehertigarne och landets äldsta adelsfamiljer äfven en del höga prelater säte och stämma; man var alltsä förberedd på, att man skulle gå förslaget bårdt på lifvet, samt att det möjligen skulle blifva förkastadt, hvilket naturligtvis då af det klerikala och antiliberala partiet skulle blifvit ansedt som en stor seger. Under en hel vecka behandlade de österrikiska tidningarne nästan uteslutande det nämnda förslagets eventuella öde i herrehuset, enär man vid den definitiva omröstningen öfver denna lag skulle enhålla säker upplysning om den klerikala och aristokratiska oppositionens styrka. Men äfven hafva vigtiga politiska kombinationer anknutit sig till resultatet af denna omröstning. Frågan om kenkordat eller icke-konkordat kan i Österrike icke skiljas från frågan om dualism eller federativsystem, eller med andra ord: om bibehållandet af Beusts politik eller dess kullkastande genom ett nytt kabinett i grefve Belcredis riktning. Till den klerikala oppositionen i herrehuset, som har sin förnämsta representant i Wiens erkebiskop, kardinal Rauscher, har äfven den politiska oppositionen mot det af Beust införda regeringssystemet slutit sig. De mest framstående bland rikskanslerns motståndare i denna riktning synas vara: f. d. utrikesministern grefve Rechberg, grefve Blome, f. d. kultusministern Leo Thun, furstarne Windischgrätz och Iablonowski från Böhmen, samt förre utrikesministern general Mensdorss, som esterträddes af baron Beust. Man ser, att detta är en samling representanter för det undanträngda federalistiska (och kyrkliga) systemet, som nu för första gången öppet uppträdt mot konseqvenserna af den konstitutionella lagstiftning på dualistisk basis, som vill lösa konkordatstriden genom att helt simpelt draga ett streck öfver denna traktats vigtigaste bestämmelser med afseende på äktenskapet och skolväsendet. Denna strid har emellertid slutat med en afgjord seger för det nuvarande kabinettet. Grefve Mensdorff hade väckt förslag om att uppskjuta hela frågan, intilldess man fått säker kännedom om resultatet af de sväfvande förhandlingarne med påfvestolen, men detta förslag förkastades med 65 röster mot 45. Grefve Blome har som ordförande för utskottets minoritet förklarat sig-mot hela förslaget till äktenskapslag, men hans förslag förkastades med ännu större majoritet: 60 röster mot 34. Den sista omröstningen — så heter det i ett telegram från Wien — mottogs i herrehuset med stormande bifall. Troligen har dock en stor del af detta bifall utgått från åhörareplatserna, som under denna debatt varit öfverfyllda, hvilket i herrehuset hörer till sällsyntheerna. Debatten öppnades den 19 dennes if kultusministern Hasner, som teoretiskt sökte bevisa statens rätt att undanrödja konkordatets bestämmelser.Han hänvisade till en konstitutionell stats absoluta nödvändighet att utveckla sig i riktningen äf större frihet och slutade med försäkran, att det nuvarande kabinettet var förperedt på häftiga anfall, men skulle med astket häsda sitt beslut i äktenskapsoch skolfrågan. Grefve Rechberg påstod, att statens sjelfrådiga behandling af denna sak var ett brott mot traktaten med påfvestolen; om kultusministerns teori skulle sälla, kunde man hvilket ögonblick som helst bryta hvarje förpligtelse och undskylla sig med nödvändigheten af frihet. Jrefve Blome förmenade, att Österrike mder alla de olyckor, som hemsökt det under de sednaste åren, likväl hade rädlat ett: äran, men nu ville man beröfva Österrike denna sista klenod. Ett brott mot raktaterna kunde hvarken bringa heder ller gagn. Den österrikiska diplomatien skulle derigenom bereda sig större svårigeter. Sankt Petri ärevördiga protest vorde man icke besvara med brutalt våld. Itt varnande exempel i detta afseende rar kejsar Josef II, som hade lemnat efer sig monarkien , vid afgrundens rand. Lalaren slutade: ,,Den sanna allmänna neningen begär icke af oss, att i ett ögonblick, då kyrkans heliga öfverhufvud undtomkring hotas af fiender och måste ida mycket af sina barns otacksamhet, ifven Osterrike sluter sig till hans motståndare. Jag ser i andanom, huru den drige förkämpen för kyrkans rätt vänler sin blick med smärta mot Österrike och utropar: Et tu, mi fli! Kardinal Åauscher slöt sig naturligtvis till Blome och beklagade den , svåra förvirring., om destovärre blifvit rådande i Österrices alla förhållanden. Hvad en sådan vild strid mot kyrka och religion skulle leda ill, kunde man bäst se i Frankrike, der cyrkans ställning efter så många omhvälfingar nu vore fastare än någonsin. Jrefve Mensdorff talade i samma riktling. I mötet den 20 uppträdde för koncordatet kardinal Schwarzenberg och grefve Leo Thun, som emellertid möttes utaf ett nytt tal af kultusministern, hvilken förclarade, att ,den nuvarande ministeren måste afgå och öfverlåta åt en annan att sköta statsangelägenheterna, om herrehuset förkastade det föreliggande, af depueradekammaren antagna Jlacförslaget.