Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1868, sida 1

i ner, som innehafvas af utländningar, hvilka ilbo utom Italien. Detta undantag har bliftsvit gjordt genom påtryckning från franska tregeringen, men in praxis torde det blifva soutsörbart. Konungen har den 14 dennes utnämnt 14 senatorer, bland hvilka är markis Pepoli. FRANRRIRE. Sedan presslagens behandling blifvit afslutad, och den — tillika med armlagen — blifvit antagen och sänd till senaten, Yhar lagstiftande församlingen öfvergått till I diskussion öfver det lagförslag, som afser satt ordna — man kan icke säga — församlingsfriheten, utan inskränkningarne af denna frihet. Det synes icke, som skulle denna sak komma att draga långt ut, trots: oppositionens skarpa anfall. Förhandlingarne öppnades af Garnier Pages med ett utförligt föredrag, deruti han genomgick församlingsfrihetens historia. Under det gamla konungadömet var denna frihet icke I synnerligen inskränkt, med undantag endast för möten i religiösa frågor, och nationalförsamlingen gaf redan år 1790 en lag, som tillförsäkrade folket denna naturliga rättighet, likasom den äfven upptogs bland , menniskans rättigheter i 1791 års författning. Det var denna frihet och den agitation, som den åstadkom hos folket, som man kan tacka för Frankriskes räddning från den utländska invasionen, och det första kejsardömet skulle I knappast hafva dukat under, man icke beröfvat folket alla dess friheter. Restaurastionen var visserligen icke gynnsamt stämd mot oppositionen, men den förbjöd likväl sicke valförsamlingar och var således mera frisinnad än kejsardömet nu, 40 år dersefter. Går man slutligen till Julimonarskien och till dess fall 1848, så är det så långt ifrån, att man kan tillvita församlingsrätten detta fall, att det tvertom endast var regeringens kränkning deraf, som svar skulden dertill. Talaren framställde sderefter 1848 års förhållanden och visade, att regeringen äfven då berömde sig af att hafva äterfört ordning och välstånd, att hafva gilvit handel och jordbruk en betydlig utveckling samt att hafva befrämjat alla slags offentliga arbeten, likasom inkomsterna hvarje år stego med 20 millioner. Men oppositionen ville icke medgifva, att förhållandena voro så goda, och hänvisade på frånsidan af medaljen: en industriell kris och dyr tid, en återgång i andligt afseende, emedan man öfver all höfvan framdrog de materiella intressena och endast hade till lösen: ,, Rikten Eder! samt slutligen isoleringen till utlandet, i det Frankrike hvarken hade förbund med furstar eller folk. Talaren framställde, huru förhållandena då hade många likheter med nu. År 1849 var borgarekonungadömets kulminationspunkt, och från detta år gick det tillbaka. Då inträdde vilda spekulationer, som slutade med en svår rubbning af alla förhållanden 1847, då 4,700 fallissementer iuträffade. Afven kejsardömet var ijemt framåtgående tills 1860, men efter den tiden har det visat ett starkt tillbakagaende både i de inre och yttre förhållandena. Garnier Pages genomgick derefter händelserna under de första månaderna af 1848. Oppositionen fordrade reformer, men ministern Duchatel svarade utmanande, att I folket var alldeles likgiltigt för hvarje stanke derpå. Så förekommo banketterna, i departementen hällna af de mest ansedda män, och hade regeringen då gifvit sefter, skulle den ännu varit vid makten. Samma fråga förekommer äfven nu, nemligen: huruvida regeringen i detta förslag vill göra de eftergifter, som tordras, eller sej. och talaren antydde, att svaret skulle shafva samma verkan. Deputeradekammarens majoritet ville icke deltaga i banketten, under det oppositionen lofvade det, Toch deribland voro Abbatucci, Baroche, Cambaceres, Drouyn de Lhottys, hvilka alla sedan dess varit medlemmar af kejserliga ministårer. Då utfärdade regeringen förbud, trots alla varningar till konungen, bland annat från prinsen af Joinville (hvilken då intog en ställning, som i någon mån liknade den, som prins Napoleon nu sintager). Konungen hade för vana att ensam regera Frankrike och lita på sin erfarenhet. Han hånade de varnande rådgifvarne, emedan de , blifvit gamla och! icke kände Frankrike. , Fransmännen göra icke revolutioner om vintren; jag vill icke begå samma fel som Karl X, men. jag skall veta att taga mina motdispositioner och försvara mig. Så talade konungen: men ehuru oppositionen icke alls. hade i sinnet att störta regeringen, hade: ssinnesstämningen hos folket blifvit sådan, satt dynastiens fall inträffade två dagar derefter, ,ty man ville icke göra, hvad hrarje regering måste göra, som vill bestå, nemligen i rätt tid gifva efter för folket. Kejsaren, som 1851 hade valet mellan att spela Waskhingtons eller Bonapartes roll, svalde den sistnämndes och står nu på nytt emellan två systemer: att låta leda sig af de fria regeringar, som förstå att gifva tsefter i rätt tid, eller att följa bourbonernas förebild. De föllo, emedan de ville -simma mot strömmen. Efter Garnier -Pages uppträdde Glais Biecin och Jules -Somon, hvilkas yttranden vi förut korteligen anfört. Statsministern Rouher yttrade sig med mycken bitterhet mot oppositiol nen, påstående, att den icke ville erkänna side framsteg, regeringen gjort, samt beSärplande oppositionen att kalla försigtig0 —