skogsstyrelsen, som innehade de omnämnda egenskaperna, men då den höge embetsman, som väckt motionen, synes hafva jäfvat äfven denua auktoritet likaväl som sin egen, fanns väl ingen annan ufväg än att tillsätta en serskild ko1 lö velaktigt syntes dock, att en sådan a kunna på den korta tiden intill näsla riksdag fullgöra det omfattande vrpdrag, hvarom här var fråga, men tal:n böjde sig äfven i detta fall för motionärens högre vishet. Erinrade vidare om den förra skogskomitens utlåtande och dess oförmåga att lemna några ngpgifter på de norrländska skogarnes tillgångar, slutande med att tillstyrka bifall till motionen. Det lopp, vid början af detta anförande, ett sorl genom kammaren, och mången väntade väl nu en brinnande strid, i det ämne, som gifvit näring åt så många skandaler, men den utkastade handsken blef ej upptagen, och detta, såsom det påstås, till hr Hedlunds ledsnad, emedan han lärer varit beredd att med rättegångsprotokoller styrka sina sorgfälligt afvägda och starkt betonade ord. Besynnerligt nog hafva hufvudstadens tidningar, såvidt jag kunnat utröna, icke återgifvit, utan undertryckt tal:ns öppna anklagelse mot ,, vissa kronans tjenstemän. Om det varit af undseende med desse, eller med talaren, känner jag ej; men den sednare lärer näppeligen hafva hvarken påräknat eller önskat ett sådant. Hr Åstrand, hvars anföranden beträffande skogshushållningen flera gånger visat, att Kan egnat dessa ämnen särskilta studier, hvadan han också varit åhörd med synnerligi intresse, lemnade bland annat den upplysningen, att endast kronans skogar i Vesterbottens län uppgå till den stora arealen af 700,000 tunnland. Sent omsider yttrade sig ett par talare emot nedsättningen af den ifr komiteen, bland hvilka var vid voteringen inträffade det öfverraskande, att statsutskottets förslag — förkastande af motionen — bifölls med 78 röster mot 54. Om man lemnar åsido det opraktiska i motionärens förslag, kan man ej annat än beklaga, att icke en undersökning af de Norrländska förhållandena bringas till stånd, sedan länsstyrelserna visat sig sakna förmåga att i den delen något uträtta. Hade hr Almqvist begärt ett anslag af t. ex. 10,000 rdr, för att åvägabringa blott en okulär besigtning af skogarne inom sitt län allena, så borde man kunnat komma, inom ett eller annat år, till något resultat. Men det hade redan varit något vunnet, om den föreslagna komiten endast förmått visa sakens omfång och ställa frågan på dess rätta ståndpunkt. Det är nemligen en sak, som man oupphörligt glömmer i fråga om Norrland, det är distanserna. Ett fyrtital af mil uttalas så lätt, men hvad det i verkligheten betyder, det finner man vid tanken på afståndet mellan Göteborg och Stockholm. Och det är icke på jernvägar man färdas i Norrland, utan på obanade stigar genom de ändlösa skogarne. Skogsfrågan förekommer väl ännu en gång vid riksdagen, och jag har anledning antaga, att en af Norrlands riksdagsmän då kommer att framdraga åtskilliga förhållanden ytterligare rörande utsyningen och jägeribetjeningen, hvilka skola visa huru allmogen i vissa trakter rentaf tvingas till åverkan, samt huru lagligen afverkadt timmer blir taget i beslag, på grund af oförnuftiga ordningsstadgar. Hvad säges t. ex. om, att en jägeritjensteman påbjuder, att det fällda timret skall ega ett sådant läge, att utSyningsmärket ligger uppåt? När snön smälter under timmerhögen, förändras stockarnes läge, och tjenstemannen förklarar virket förbrutet. — Jag har denna uppgift från en redbar man, som är fullt hemmastadd med förhållandena deruppe i Nordlanden, hvilka i sanning borde allvarligt undersökas, för att bringa i dagen huru det rätteligen förhåller sig med dessa anklagelser, som drabba ej blott sådana män, hvilka kunna med öppen panna möta afundens och förtalets anfall, utan hela den redbara befolkningen i våra norra orter. I Fredagens aftonplenum förekom omsider det med en viss otålighet motsedda anslaget till den kungliga teatern. Jag hänvisar till ett ganska godt referat rörande denna debatt, som förekommer i Dagl. Alleb:as ledande afdelning för i går afton. Det var både skämt och allvar i denna pikanta öfverläggning, dervid det sednare understundom var det icke minst skämtsamma, något som gällde om ej mindre kyrkoherden Lithners mera pathetiska uppträdande, än den unge dalkarlen Tico . A — 7 —