jag en vagn samt lät föra mig till korsvägsrundeln på Champs-Elyses. Derifrån tog jag vägen till rue de Ponthicu. Jag nalkades hotellet, då bullret af en vagn hördes. Denna vagn stannade framför gallergrinden. Jag dolde mig i skuggan af ett porthvalf. Två personer stego ur vagnen. — — Jag igenkände den ene; det var bankiren Robert Kodom. Den andre såg ut som en arbetare; han lät bankiren vägleda sig, och jag märkte att hans ögon voro förbundna. Denne man bar en hacka och en murslef. Gallergrinden öppnades; Robert Kodom och muraren inträdde på gården och försvunno för mina ögon. IIvad var då å färde? Hvarför infördes denne murare så hemlighetsfaullt, midt i natten, i min hustrus hus? Jag anade något ohyggligt. Du går mellan två brott! hade ziguenerskan sagt. Det var troligtvis det andra, som nu skulle begås, endast några steg ifrån mig. Vagnen, som hade fått anvisning att ej stanna qvar framför hotellet, begaf sig till hörnet af rue Ecuries-VArtois. Jag var således ensam, — jag kunde handla. Jag fattade tag i gallergrinden, klättrade upp på muren och gick utefter den. Då jag passerade förbi ena sidan af hotellet, hörde jag suckar och snyftvingar.